Att titta på svartvita filmer med gammeldags språk, burkigt ljud och en bild där det oväntat hoppar fram svarta plumpar är verkligen inte min grej, och mina bortskämda ögon och öron var rätt skeptiska till utmaningen att njuta av nittiotalets klassiker. Detta till trots kom jag på mig med att sitta i timmar framför skärmen. Korta avsnitt, långa avsnitt, minuterna rullade förbi och jag satt nöjt mumsande på salta jordnötter. Kanske är jag inte rätt kritiker för jobbet, då jag fastnar i det mesta och kan se många avsnitt av TV-shop bara för att jag liksom glömmer bort att gå därifrån, men ändå! Vilken charm det fanns i de gamla rullarna!
Irriterande ringande telefoner
Tempot var annorlunda och ljussättningen likaså, fast det som jag tänkte mest på var bakgrundsljuden. I en av serierna användes en ringsignal som tillägg till ett kafés bakgrundsljud, och i vår moderna värld spelar ju telefonerna en stor roll, så jag reagerade direkt.
–Åhå, tänkte jag, detta telefonsamtal måste vara av betydelse för handlingen, undrar vem som ska ta det!
När då ingen svarade utan scenen fortsatte utan att skådespelarna reagerade på den genomträngande signalen blev jag lite ställd. Ingen svarade, och ingen brydde sig. Detta upprepades otaliga gånger, och telefonen fortsatte med sin enerverande trall. Jag antar att varför det störde mig så mycket var på grund av att vi idag lägger stor vikt vid vår tekniska kommunikation, och jag är van vid att när någon ringer så är det nästan en nödsituation. Annars skulle ju personen ha smsat.
Tack för teknisk utveckling
Den stora skillnaden mellan 90-talet och idag är tekniken. I teknikväg går prylarna allt snabbare, arbetar mer effektivt, väger mindre och mindre och har snygga, stilrena utseenden.
Att vi människor utvecklas på samma sätt är inte bara ohälsosamt, utan även mentalt stressande. Så för er som vill varva ner lite, släng på en avdammad VHS-kassett, eller varför inte leta er in på SVT:s öppna arkiv, och njut.