"Hederlig politiker med stort hjärta för de svaga"

Utmanövreringen av de bägge socialdemokraterna var kulmen på en längre tids arbete bakom kulisserna, där partivänner upplevde att de två heltidspolitikerna blivit för maktfullkomliga. Såväl Wiklund som Johansson hade bakom sig ett liv av hård facklig kamp på lokal-, distrikts- och förbundsnivå. Wiklund inom Sågverks och Johansson inom Kommunal. <h3>Utfryst ur gemenskapen</h3>Wiklund fick gå från sitt uppdrag genom en upprättad åldersgräns. Johansson föll med några rösters övervikt mot sin argaste konkurrent, partikollegan och stadsfullmäktigeordföranden Nils Malmgren. Motsättningarna mellan Johanssongruppen och de som stödde Malmgren fortsatte med öppna anklagelser. Där massmedia fick ta del av Johanssons vägran att befatta sig med andras felaktiga krognotor och reseräkningar medan ledamöterna i den nya drätselkammaren, som motdrag, svarade med att beskylla Johansson för att ha tagit ur reseersättning på felaktigt sätt. Det fanns och till och med hot mot honom om en polisanmälan. Sakligt eller osakligt, konstateras kan dock att Östen Johansson liksom Olof W. Wiklund Wiklund snabbt frystes ut ur den politiska gemenskapen. Bägge vägrade sedan, intill sin död, att låta sig avtackas för onekligen stora och betydande kommunala insatser. I de flesta kommuner brukar personer av den här digniteten få ett minnesmärke över sig, oftast i form av en väg. Men varken i Piteå eller Luleå har de som så påtagligt förändrade sina kommuners struktur så väsentligt fått någon uppmärksamhet. Det har förflutit lång tid sedan Östen Johansson, tärd av sjukdom under sina sista år, avslutade sin jordiska vandring. Han dog den 10 december 1973 - Hade han sagt en sak eller lovat en sak stod han för det, säger gamla Lulebor som minns Östen Johansson. <h3>Engagerade sig för alla</h3>Johansson växte upp i Luleå. Han var i sin ungdom bagarlärling, drev en kort tid bageri, jobbade sedan i hamnen, var besättningsman på stadens mudderverk, verkade en tid som rörmontör och sedan som maskinist vid det kommunala vattenverket. Östen Johansson kände ett behov av att slita för något och kämpa mot något annat. Han ville värna om varje människolivs lika värde, vara med att bygga upp folkhemmet. Han gjorde en snabb facklig karriär som förde honom till uppdraget som ordförande i FCO-distriktet, ledamot av Kommunals förbundsstyrelse och LO:s representantskap. Han kom med i det socialdemokratiska partiet 1939. Lika snabbt gick den kommunalpolitiska karriären. Invald i stadsfullmäktige 1943 och 1948 vald till drätselkammarens ordförande (kommunalråd), och var med om att omdana kommunen på ett påtagligt sätt och den som lade grunden för Luleås kraftiga expansion. 1949 blev Johansson heltidsanställd ombudsman för Kommunal. 1960 utsågs han till Luleås förste heltidsanställde politiker. "De talar om en hederlig politiker, om en enkel man med ett stort hjärta för de svaga" skriver Kjell-Arne Johansson om Östen Johansson i Luleå stadsarkivs årsbok 1998. Han skötte såväl små som stora saker personligen. Bland annat bostadskön. Varje dag fanns 10-15 personer utanför hans tjänsterum i stadshuset som han personligen ägnade sig åt. Han sträckte en hjälpande hand och ibland också ett personligt bidrag till många behövande. Sympatierna för Östen ändrades under 1960-talet och han började mer och mer anklagas för att vara diktatorisk. Ledarstilen kritiserades internt inom socialdemokratin och även fackligt. Johansson gjorde som Olof W Wiklund, vägrade att ge upp och höll ut in i det sista, det vill säga fram till ett allmänt val. Sedan stängde den röde patriarken i Luleå dörren bakom sig. Många av hans nära partivänner vände honom också ryggen när han inte längre fanns där som ett stöd. Johansson försvann snabbt ut i glömskan.