Hawley vet hur det känns
RICHARD HAWLEYLady’s bridge(Mute/EMI)PPPP
Förra gången var det mötesplatsen "Cole’s corner" (Hade han varit Pitebo hade skivan hetat Byxtorget) som fick låna ut namn åt både låt och skiva. På uppföljaren fortsätter Richard Hawley sin geografilektion över hemstaden Sheffield. Lady’s bridge är den äldsta bron över floden Don.
Klart är att tidigare låtar som "Something is", "On the ledge", "You don’t miss your water" och nämnda "Cole’s corner" (skriv ner och kolla upp) hör till 00-talets bästa melodier. Här får de ett självskrivet sällskap i form av 60-tals-ekande singelspåret "Tonight the streets are ours", en politisk låt i über-romantisk skrud som med Hawleys mått mätt är rena upptempo-dängan.
Debuten "Late night final" kändes kontinental och mycket "stad" i sitt uttryck. På "Cole’s corner" gick han i flera låtar mot ett mer countryinfluerat sound med Johnny Cash som tydlig förebild. Det lät visserligen bra, men i mitt tycke störde det en redan lyckad helhet - jag föredrar en storstads-crooner framför nostalgiska amerikana-flirtar. Den här gången har han lyckats väva ihop det på ett bättre sätt och skarvarna mellan landsbygd och stad känns inte lika tydligt.
"The sea calls" är klassisk Hawley, "I’m looking for someone to find me" är rockabillybotten försedd med stråkar och dut-dut-duu-körer medan titelspåret hade kunnat tillhöra Chris Isaak.
Hawley säger själv att han är intresserad av att presentera fina melodier snarare än att uppfinna hjulet på nytt. En talande summering av en platta som kommer vid exakt rätt årstid. Är dina nätter ensamma? Testa Richard Hawley. Han vet hur det känns.
Så jobbar vi med nyheter Läs mer här!