Jag hatar extrema feminister. Jag vet att ordet hatar är starkt och det är just därför jag använder det.
På något vänster har dessa kvinnor (med största sannolikhet kvinnor) fått hela grundtanken kring feminism om bakfoten.
När vi talar om feminism hävdar vi huvudsakligen till det begreppet faktiskt strävar efter: en jämställdhet mellan kvinnor och män.
Pratar vi däremot om feminism inom en extremgrupp får vi snabbt tydliga drag av hat gentemot det manliga könet. Detta mansfientliga gäng kallar sig i enkelhet trots allt för feminister.
Jag, å andra sidan, tycker att det extremisterna uttrycker och lever upp till är feminismens motsatt.
Att kämpa för kvinnans rättigheter i samhället och världen genom att hata och kämpa emot dagens, till största del, maktinnehavare är ett barnsligt beteende i mina ögon och öron.
Man gömmer sig bakom ett sådant fint ord och det man egentligen tillför är en smutsig, felaktig beskrivning av det som i grund och botten är gott.
Män har haft mycket och ytterligare mer makt så länge vi vet. ”Nu är det vår tur”. Jag förstår er flickor, ni vill ta tillbaka det som ni har rätten till; en jämfördelning av makten mellan de två könen.
Att istället tycka att vi kvinnor har en massa makt innestående eftersom vi under alla dessa år ej har utnyttjat den, talar för ett omoget och barnsligt argument.
En liknande princip är växthuseffekten-frågan, där vi har åsamkat vår planet groteska skador. Vi delar alla på denna planet och är nu medvetna om problemet. Nej, det räcker inte, nu känner exempelvis Kina att det är deras tur att piska jorden lite extra, eftersom vi andra redan har haft vår tid.
Vi kan ha en viss förståelse för – i detta exempels fall – Kina, men är nog rätt överens om att deras metoder inte kommer att gynna någon annan än möjligtvis ett par nonchalanta asiater, i det långa loppet.
Extremisterna är Kina (Kom ihåg att Kina-exemplet enbart är ett exempel för att lättare få fram bilden av extremisterna och dess agerande i fråga) och jag hatar kvinnor som hatar män.