"Det är en invecklad procedur att alltid måsta räkna steg, gå i ett visst mönster mellan rummen i huset och dutta med tåspetsarna på vissa bestämda punkter..."
Jonna Göransson är 20 år gammal och på väg att flytta från Öjebyn till en egen lägenhet i Norrfjärden.
Till det yttre liknar hon vilken annan ung kvinna som helst. Jonna är energisk, vältalig, glad och nyfiken på samma gång.
Det är innanför skalet, i sin egen tankevärld, som hon skiljer sig åt från en någorlunda grundtrygg och bekymmersfri individ.
I många år har Jonna brottats med en sjukdom som allt eftersom tagit över hennes liv – som kidnappat hennes intellekt, styrt tankarna mot ett minst sagt suspekt beteendemönster.
Diagnosen kallas tvångssyndrom, eller OCD på fackspråk. Ohälsan består i tvångstankar, för Jonnas del i ett övermått som till slut hindrat henne från att gå ut, sköta skolgång, jobb eller leva ett normalt liv med normala umgängen.
"Om jag tar i handtaget till ytterdörren utan skydd för handen kommer det att inträffa en svår olycka..."
Att någonting var fundamentalt fel stod klart redan i småskolan. De första varningssignalerna kom i samband med Jonnas matvanor.
– Många maträtter framkallade kvävningskänslor och i skolan undvek jag periodvis att äta överhuvudtaget.
Efter stora ansträngningar, bland annat med malda produkter i matberedaren hemmavid, lyckades Jonna så småningom överbrygga sitt beteende.
– Det här handlade helt klart om ett tvångsbeteende, säger hon.
"Jag måste alltid räkna till tre, fem, sju eller tolv annars kan min mamma dö. Ibland räknar jag till tolv, tre gånger i snabb följd som extra säkerhet..."
Det var som fjortonåring som allting exploderade. En tidig novembermorgon hemma i huset fick Jonnas mamma Ann-Sofi Sturk en stroke, som hon visserligen senare hämtade sig ifrån, men som blev startskottet för ett påtagligt accelererande tvångsbeteende från Jonna.
– I dag, när jag fått hjälp att bli frisk, kan jag inse hur sjukt jag betedde mig, vilka påfrestningar jag utsatte mina närmaste för.
"Alla lampor måste tändas och släckas minst tre gånger för att undvika en brandkatastrof..."
Under högstadieåren utvecklades extremt bisarra procedurer vid Jonnas hemkomst till familjens egnahem.
– Jag gick alltid in genom garaget och ägnade minst en halvtimme, ofta än längre tid, åt att tvätta händerna i vasken. Jag förbrukade enorma mängder med pumptvål. Händerna var alltid väldigt medfarna.
Mellan garaget och bostadshuset bytte Jonna kontinuerligt till rena kläder, under flera år. Kläder som alltid fanns upplagda på ett väldigt strukturerat sätt.
"Utan klädbyten kunde min syster drabbas av en riktigt svår olycka..."
I sitt flickrum hade Jonna ytterligare en omgång rena kläder ämnade enbart för detta utrymme.
– Hela min tillvaro var detaljstyrd av ångestladdade tvångstankar och tvångshandlingar. Jag har lagt till och byggt på. Tvingats gå på ett visst sätt. Räknat steg. Tryckt på speciella punkter i huset. Hela tiden tvättat händerna. Utfört specifika gester. Använt tvättlappar i ansiktet. Kontrollerat vattenkranarna. Exemplen är hur många som helst.
"Om jag inte duttade med tåspetsen i trappan i ett förutbestämt mönster kunde jag få cancer..."
– Till slut fylldes dygnets alla vakna timmar av de mest otroliga tvång. Även om man intellektuellt kan förstå att det är galet, kan man inte bemästra eller hantera tvånget.
Jonna berättar om avsmaken för att åka buss, ta folk i hand, att se mot en soppåse eller ens tänka tanken att vidröra locket på en offentlig toalettstol.
Fick familjen besök i hemmet ägnade Jonna åtskilliga timmar åt att städa efteråt i ett specifikt mönster, dammsuga, skura, torka lister. "För att bekämpa baciller och inte riskera att kvävas..."
– Tvångsprocedurerna blev så många, så utdragna och tidskrävande att det till slut upptog all min tid. Jag fixade inte att gå ut, för det blev för invecklat att komma hem, säger hon.
Jonna var 14 år när hon fick diagnosen OCD. Men det var först i 18-årsåldern som hon själv accepterade att hon var sjuk.
– En person med OCD blir expert på att dölja sina ritualer eller komma med logiska förklaringar till sitt beteende. Mycket av hennes mest bisarra förehavanden pågick ju långa stunder när övriga familjen var borta hemifrån, berättar mamma Ann-Sofi Sturk.
Hos BUP och inom vuxenpsykiatrin har Jonna fått hjälp och stöd, med blandad framgång.
– Den drabbade måste själv vilja bli frisk, annars går det inte, säger mamma Ann-Sofi.
Jonnas räddning, den definitiva vändningen, har istället vuxit fram under en fem månader lång vistelse vid ett behandlinghem i Uppsala, dit hon remitterades under försommaren i år.
– På punkt efter punkt har man exponerat mina handlingar och tvångstankar. Jag har ställts inför situationer som alltid framkallat svår ångest. Jag har tvingats stoppa ner händerna i sopor, i toaletter, använt smutsiga hårborstar, gått barfota på lortiga golv, använt skitiga kläder utan alla tvångsrelaterade kontroll- och rengöringsritualer.
– Man har medvetet framkallat tankar av oro, ångest, rädsla och äckelkänslor. Och jag har fått de rätta verktygen för att kunna bemästra svårigheterna.
– Det har varit påfrestande men i november kom jag hem som en helt ny människa. Vetskapen om att det går att bli kvitt psykisk ohälsa i den här omfattningen känns fantastisk. Och till våren är en uppföljning inplanerad.
– Det känns angeläget att gå ut offentligt och berätta om sjukdomen. OCD är ett ganska okänt begrepp fastän många bär på symptomen, i olika grad givetvis. Om folk blir varse hur illa däran jag varit, och att det går att bli frisk, kan jag kanske väcka hopp hos någon som brottas med svåra kval och hopplöshet.
– Sjukdomen är förknippad med en hel del skam. Många lever med den och lider i det tysta. Därför är det bra om någon ger åkomman ett ansikte.
– Nu när jag kommit förbi de värsta hindren kan jag se mig i backspegeln och säga till mig själv, "hur f-n tänkte jag!?"
Framtiden rymmer närmast en flytt till en egen lägenhet i Norrfjärden.
– Sedan ska jag börja plugga på komvux och läsa in mina försummade gymnasiebetyg från estetprogrammet.
– Jag tänker också förkovra mig med penseln och pennan, att måla och rita har alltid legat mig varmt om hjärtat, säger Jonna Göransson.
Och nu kan detta ske utan efterföljande tvättritualer, ångest och tre knäpp på lampknappen.