Hårdrockens framtid visade upp sig
Arrangemang: HöstväsenPlats: Regnbågen, Nolia city konferens, PiteåLängd: Cirka fem timmar musik fördelat på 13 akterPublik: Cirka 150 personerEMINI-FESTIVAL
Tredje upplagan av Höstväsen är också den bredaste hittills. Här finns allt från sprött piano-plink till digitalhardcore med Nintendo-trummor och ursinnessång. Jag konstaterar tidigt att hardcore-bandet Ralph Macchio, trots att de gör sin debutspelning, är ett både samspelt och spännande band med nyansrika, snyggt rockiga passager mellan de värsta utbrotten från sångaren Lars Kyösti. Trummisen Marcus Lidman (även i The Pookie-syndrome) är för övrigt en tillgång med fina figurer som det svänger om.
I den hårda skolan levererar - som vanligt - trösk/dödsbandet B-low ett mycket samspelt set, med Håkan Jarl som hjärtlig frontfigur. Med kvitto på något jag redan visste springer jag vidare till Lilla Scen (vars biljettkur fortfarande bär text med löfte om bioljud i Dolby Stereo) för att lyssna på Rocket Roll, fyra grabbar från Boden som spelar klassisk röjrock av Hellacopters-typ inför liten publik. Synd, eftersom låtar som den skinande klassiska rock ’n’ roll-pärlan "Groovy mover" är väldigt hörvärda.
Lika utåtriktade är grabbarna i My ocean emotion, en Piteåkvartett med stundtals punkigt rocksväng. Det är kul att se ett ungt band som vågar ta för sig på ett visuellt plan, även om liverutinen inte är den största. Här tar gitarristen Joel Granberg och trummisen Peter Nilsson bra initiativ. Låtar som "Moral face plant" och "Straight out" får mig att vilja höra mer.
Omnämnas måste också singer/songwritern Fredrika vars framträdande blir den här festivalens självklara andningshål.
Uppbackad av kompisarna Jocke och Jonte, smakfull rytmsektion, bjuder hon på egna, vackra kompositioner i traditionell stil.
Min största behållning är dock S.n.u.s.c., fem hårdrockande Pitekillar - den yngste är tolv bast - som på sin första spelning tar sig an klassiker som "The trooper" och "Crazy train" med allvar och imponerande pondus. Blackie Lawless hade förmodligen rörts till tårar om han fått uppleva höra dem piska nytt liv i "I wanna be somebody". De här grabbarna har bestämt sig för någonting och är en fröjd att se och höra, men varför growlsång när den "vanliga" sången bevisligen funkar? Plektrumkastning ger extra plus i kanten. Ett lovande gäng som bara måste fortsätta.
Trots att eldsjälen Kristoffer "Koffe" Bäckström numera har sin hemadress i Malmö har han än en gång försett Piteå med en skön helkväll. Till tonerna av Man the guns kompakta punkrocklarm lämnar jag Regnbågen mätt och nöjd. All heder för ett matigt program, men kanske borde antalet akter minskas, alternativt delas upp på fler arrangemang.
Vårskrik i mars, kanske?
Så jobbar vi med nyheter