Hård belastning på Källbogården - personalen går på knäna
Personal och boende på Källbogården stämmer in i Socialstyrelsens kritik av personalbristen inom Piteå kommuns äldreomsorg. - Flickstackarna tvingas springa som skrämda djur, berättar Maj-Britt Nordström, 82 år, som bott på Källbogården drygt ett år.
Maj-Britt Nordström, 82 år, och Onny Pettersson, 101 år, bor båda på Källbogården och märker av att personalen alltid är stressad. "De sliter ut sig och får springa som skrämda djur. Jag har ringt till kommunen och bett dem anställa fler", berättar Maj-Britt Nordström.
Foto: Jens Ökvist
Allra längst ned hamnar Källbogården och Österbo. De får lägsta möjliga betyg - 1,0 på en femgradig skala - vilket tyder på klar underbemanning.
Att så verkligen är fallet bekräftar Källbogårdens personal och boende.
- De som flyttar hit blir sämre och sämre. Många är dementa och jag känner att man borde spendera mer tid hos dem när de är ledsna eller söker efter sin fru som varit död i 30 år. Men det är svårt att få tiden att räcka till, säger Berit Isaksson, en av de anställda.
Går på knäna
Berits och hennes kollegors berättelser vittnar om tuffa arbetsförhållanden och en arbetsbörda som får personalen att gå på knäna.
Ensamarbete, speciellt under helgerna, är enligt de anställda allra värst.
- På vardagarna är man alltid ensam från klockan 16. Man ansvarar för tio personer som ska äta, gå på toaletten, sköta hygienen och gå till sängs. En del vill äta i sitt rum och få middagen på en bricka, andra måste matas och mitt i allt kan man tvingas fara på larm från någon som bor utanför Källbogården med hemtjänst. Man försöker ställa upp och finnas till för alla, men ibland är det jävligt snärjigt och då känner man sig otillräcklig, berättar Christer Berglund.
Kollegan Mikael Berglund håller med.
- Fem av tio som jag har hand om sitter i rullstol, två är psykiskt instabila och två är väldigt dementa och oroliga. Det ska man ta hand om ensam och samtidigt kan det behövas hjälp på någon annan våning - hur ska man hinna med allt? säger han.
Om ensamarbete är tufft på vardagarna så beskrivs lördagar och söndagar som nästan omänskliga.
- Helgerna är fruktansvärda och man är väldigt sliten söndag kväll. Ensamarbete mellan klockan 10.45 och 21 med allt vad det innebär. Jag brukar börja gruva mig redan onsdagen innan - man vet hur trött man kommer att vara, säger Barbro Thuneström.
Stor arbetsbörda
- Man känner sig otillräcklig och skulle ibland behöva dela på sig flera gånger. Att vara stressad och springa iväg när någon larmar gör de dementa ännu mer nervösa. Vi behöver mer personal - man borde aldrig behöva jobba ensam, säger Berit Isaksson.
Källbogården tvingas ofta ta in extra personal för att klara av kvällarna eller för att täcka upp när man jobbar med schemat i tillhörande dataprogram.
- Det visar ju att grundbemanningen inte räcker till, säger Thuneström.
Det är inte bara personalen och Socialstyrelsen som tycker att Källbogårdens bemanning är för låg. Även de boende märker av de anställdas stress och stora arbetsbörda.
- Flickstackarna sliter ut sig, jag tycker att de måste sätta in mer folk. Jag, som är rullstolsburen och sitter där jag sitter, kan inte ens koka kaffe själv och det är inte särskilt trevligt att vänta i 25 minuter när man behöver gå på toaletten. Jag har ringt kommunen och berättat att personalen springer som skrämda djur här, säger Maj-Britt Nordström, 82 år.
Onny Pettersson, 101 år, håller med om att bemanningen på Källbogården är för låg.
- Det är för få som jobbar här, man ser att de har hemskt mycket att göra, säger hon.
De är överens om att personalen gör vad man kan för hinna med sina åtaganden.
- All heder åt dem - de är verkligen trevliga säger Onny.
Så jobbar vi med nyheter