Här rammades Felicia av rattfull bilist

I dag fyller Felicia Goossens 15 år.
Men trots att ett drygt decennium passerat den svåra olyckan en kilometer från hemmet i Bergsviken utanför Piteå kan Felicia fortfarande känna ångest kopplat till händelsen.
- Jag har starka obehagskänslor för lasarett. I fjol besökte jag mormor på sjukhuset, jag kände mig svimfärdig och var till slut tvungen att gå ut.
En konsekvens av traumat, menar hon.
Livshotande
Långt efter olyckan fortsatte Felicia även att reagera med oro på plötsliga ljud; inbromsande bussar, passerande traktorer, gnisslande bildäck.
- Från själva olyckstillfället har jag inga minnen. Dels var jag bara fyra år, dels såg jag aldrig vad som hände eftersom allt gick så fort.
Det var vid lunchtid en fredag i slutet av maj 1998 som den skenande personbilen förvandlade lilla Felicias trygga dagisvardag till ett livshotande inferno.
- Det var små marginaler som räddade mitt liv, konstaterar tonåringen i dag när hon sitter och läser om händelsen i gamla gulnade pressklipp.
Felicia och fem andra dagisbarn hade just ätit lunch den ödesdigra dagen hemma hos sin kommunala dagbarnvårdare när olyckan slog till.
Barnen, mellan fyra och sex år, befann sig utomhus på gårdsplanen intill husknuten, bakom staketet, leksugna och uppspelta.
Samtidigt en bit därifrån startade en bilförare sitt fordon. Promillehalten skrek ut rattonykterhet.
I en utförslöpa snett ner mot huset fullbordades katastrofen när bilen styrdes i hög fart rakt in på gården, bland de lekande barnen, utan tillstymmelse till bromsspår.
Helikopter
Två parkerade personbilar ramponerades. Trästaketet splittrades och bitar slungades iväg som sylvassa projektiler.
- Jag fick delar av staketet i pannan, for som en vante i luften och slog bakskallen med full kraft mot ett bastant campingbord.
Felicia Goossens var svårt skadad när ambulansen anlände.
På Piteå älvdals sjukhus bestämdes omgående att flyga henne i helikopter till Universitetssjukhuset i Umeå för akut operation.
Spräckt skallben
- Skallbenet hade spruckit. Ena halvan hade skjutit in delvis omlott under den andra halvan, berättar mamma Monica Goossens.
- Som tur var hade yttre hjärnhinnan gått sönder och ansamlingar av blod hade runnit ut och lättat på trycket. Den inre hjärnhinnan var fortfarande intakt.
- För mig och min man Francis var allt som en ond dröm. Vi var förtvivlade, säger hon.
Renrakad skalle
Operationen i Umeå gick trots allt bra. Fyraåringen inte bara överlevde utan kom även att återhämta sig överraskande snabbt.
Skadorna läkte. Den renrakade skallen fick ny hårutväxt och stora ärret i huvudsvålen doldes. Blåtirorna runt ögonen försvann.
- Det jag reagerade mest på från början, minns Felicia, det var att dom hade rakat bort allt mitt hår.
Som en dans
Nu har livet sedan länge återgått till det normala, och går sedan snart två år både bildligt och bokstavligt som en dans.
- Dans är min stora grej. Jag går nu årskurs åtta i den speciella dansklassen på Christinaskolan med dans på schemat tre timmar per dag. Det är hur roligt som helst.
- Jag kommer att fortsätta satsa på dansen. Efter nian kanske det blir nå’t dansgymnasium söderut.
Felicia Goossens har också fått in en fot som dansare i Piterevyn, där förövrigt mamma Monica utgör en av huvudfigurerna.
- Ser man i backspegeln är det lätt att inse att jag har haft stor tur i oturen.
- Visserligen har jag ofta spänningshuvudvärk som inte riktigt går att förklara orsaken till, men jag undkom olyckan med livet i behåll och utan fysiska komplikationer. Det är jag alltjämt tacksam för, säger den blivande 15-åringen, ständigt redo för att dansa och le.

Här rammades Felicia av rattfull bilist

Under det bruna hårsvallet döljer sig ett två decimeter långt ärr - ett minne från när Felicia Goossens som fyraåring blev rammad av en bilburen rattfyllerist och spräckte skallbenet.- Jag hade tur som överlevde.