I ett soligt och alldeles lagom stökigt kök bjuder Alexandra på te. På väggarna hänger tavlor, alla målade av henne, en ledtråd om den vilja att uttrycka sig som hon alltid haft. Detta syns också i hennes skolgång, som präglas av kreativitet och rörelse.
På högstadiet dansade hon på Svenska Balettskolan på Christinaskolan, innan hon påbörjade hela fyra program på gymnasiet.
– Jag har alltid haft lite problem med att välja vad jag ska göra, men det föll sig kanske naturligt att jag sökte in till Kungliga Svenska Balettskolan i Stockholm efter högstadiet. Men jag ville inte lämna Piteå, jag har inte den storstadslängtan som så många andra har, så jag sökte mest bara in för kul, säger Alexandra.
Men det blev inte som planerat – efter att ha kommit in och insett sin talang, och dessutom träffat de som skulle bli hennes klasskompisar i Stockholm, ändrade hon sig och blev stockholmsbo.
Skada blev hemfärd
– I Stockholm bodde jag inneboende i en källare hos mina föräldrars kompisar. Klockan sju på morgonen tog jag tunnelbanan till skolan och kom hem kring halv åtta på kvällen. Även lördagar hade vi skola, det var väldigt extremt, beskriver hon.
Så såg Alexandras liv ut i nästan ett år, tills hon i slutet av ettan skadade foten. Mitt under en danslektion hände någonting som skolans sjukgymnast förklarade med en överansträngning som skulle gå över efter lite vila, men smärtan försvann aldrig. Då visade det sig att en två centimeter stor bit av leden hade lossnat och låg och krasades sönder i foten.
Skadan ledde till en operation under sommaren, som för Alexandra innebar att inte kunna dansa. När skolan började om fanns ingenting annat att göra än att titta på och göra rehabklasser. Enligt läkarens besked skulle hon bli bättre, hon skulle kunna dansa igen.
– Men det blev inte bättre. Jag var bara ledsen under den tiden, riktigt jävla nedbruten inombords på något vis. Jag såg på hur mina klasskamrater utvecklades men kunde inte dansa själv. I samma veva fick min mamma bröstcancer och jag flög upp till Piteå så fort jag fick chansen – man visste ju inte om hon skulle dö eller leva och den kombinationen gjorde att jag slutade.
Någon reservplan utöver elitdans fanns inte på kartan, men Alexandra tappade inte hoppet.
– Jag är väldigt positiv, men det är inte enkelt. Jag har självklart tyckt att saker har varit väldigt jobbiga men att vara ledsen eller arg är inte ett allmäntillstånd och då måste man ju hitta bottnen till det. Och har man inte varit riktigt jävla ledsen kan man inte bli riktigt jävla glad heller – man måste uppleva motpolerna på nåt sätt, typ.
Konst och dans
Hemma i Piteå påbörjade Alexandra bildprogrammet på Strömbacka, där hon målade i ett år innan hon sommarjobbade med ”dans på stan” någonting hon klarade av att göra trots skadan. Då kom saknaden.
– Det räckte liksom inte med att uttrycka sig genom målandet. Jag ville röra mig, känna det där fysiska, förklarar Alexandra, som därefter började yrkesdansprogrammet på Strömbacka där hon fortsatte i ett år innan hon insåg att samma problem kvarstod.
– Jag kunde inte göra allt fullt ut varje dag, och då blir jag arg, och då är det inte kul längre. Så fjärde året specialdesignade man ett program åt mig så jag skulle kunna få nog med betyg för att ta studenten och det gjorde jag.
Flyttade till fjällen
Året därefter spenderade Alexandra på konstlinjen på Framnäs folkhögskola, innan friluftslivet kallade.
– Jag var less på att vara inomhus, jag ville ut. Så jag sökte jobb på en turistanläggning som arbetade med slädhundar i Umnäs och fick det. Så jag lämnade pojkvännen hemma och flyttade till fjällen, berättar hon, inte utan skratt.
Med bergskedjan som utsikt från farstubron och frisk luft i lungorna bodde Alexandra i ett ryskt timmerhus som hon själv fick värma upp med vedspis och med mulltoa som fick tömmas en gång i veckan.
– Jag trivdes jättebra men de hade en annan syn på djurhållning där än vad jag har. De såg draghundarna som arbetskraft, jag såg dem som arbetskamrater. Då blev det ungefär som med dansen; när man inte får göra någonting på det sätt man tänkt sig. Jag började må dåligt inombords och det kändes inte bra, så jag flyttade hem igen.
Kul sju dagar i veckan
Två dagar hann gå innan Alexandra var redo för nästa kapitel, som blev danslärarutbildningen på Musikhögskolan där hon nu studerar. Att danslärare är det hon vill arbeta med är däremot inte lika självklart.
– Jag har alltid haft problem med de långsiktiga målen för jag är så öppen till att saker och ting kan hända, att saker ändras så plötsligt. Jag har alltid varit så. Just nu känns det som att jag ska bli danslärare och att det kommer bli helt fantastiskt men om två år så kan det lika gärna vara nånting nytt.
Att bli någonting för att det ska se bra ut i andras ögon är däremot ingenting som intresserar Alexandra.
– Jag tycker man ska göra det man tycker är kul. Jag har aldrig förstått det här fenomenet där folk lever för två dagar i veckan, det här ”snart är det helg” och ”åh nej det är måndag”-tänket. Varför ska man bara ha kul två dagar i veckan när det kan vara sju? Alltså måste man hitta någonting man trivs med och det kan vara exakt vad som helst!