I Yttre fjärden utanför SCA finns en fiberbank som finns med på länsstyrelsens lista över prioriterade miljöförorenade områden. Fiberbanken har funnits med på listan i flera år men inga åtgärder har vidtagits. (Arkivbild)
Fiberbankar är ett samlingsnamn för de orenade rester som pappersbruken, de flesta längs Norrlandskusten, och träindustrin släppt ut i vattnet längs kuster och i vattendrag. De metertjocka, giftiga lagren har ofta legat och ruttnat på bottnen sedan mitten av förra århundradet.
I Yttre fjärden utanför SCA i Piteå finns en sådan fiberbank och den har legat på prioriteringslistan i flera år. I november 2021 sade Anna-Karin Ross, miljöhandläggare på länsstyrelsen, att diskussioner förts med SCA, men att det inte fanns några åtgärder inplanerade.
Vad har hänt sedan dess?
– Inte mycket alls. Vi har inte tryckt på för att skynda på åtgärder men det finns inget som hindrar att SCA själva tar tag i saken, säger Anna-Karin Ross.
Vetenskapsradion På djupet har i två program tittat närmare på fiberbankarna och på den forskning som bedrivs om dessa. Erik Hedenström, professor i organisk kemi vid Mittuniversitetet, säger till Vetenskapsradion att han ser stora möjligheter att det inom tre år finns en process för att producera biobränsle av fiberbankarna. Han ser också att man på sikt bör kunna producera batterimaterial genom att utvinna metaller ur massan.
Förorenat bottensediment från området utanför Karlshäll, innehållande pappersmassa, träfibrer och kvicksilver.
Miljöforskaren Alizée Lehoux vid Uppsala universitet visar i samma programserie hur fiberbankarna avger stora mängder metangas. Labbstudier tyder på att fiberbankarna i Sverige kan stå för sju procent av landets sammanlagda växthusgasutsläpp. (metangas är 30 gånger starkare än koldioxid).
Vad tänker du om möjligheterna att göra biodrivmedel av fiberbankarna?
– Det är intressant. Forskningen går framåt och det känns som en rimligare lösning att ta upp massan och omvandla den till bränsle än att bara lägga allt på deponi. Det finns ju ett stort energivärde i fiberbankarna, säger Anna-Karin Ross.
Hon tillägger att möjligheten att göra något av fiberbanken vid SCA, annat än att lägga den på en deponi, är en av anledningarna till att länsstyrelsen inte trycker på och kräver att SCA ska skynda på med att sanera.
Mellan 1912 och 1962 fanns det en slipmassefabrik i Karlshäll i Luleå. Bottensedimentet/fiberbanken har tagits upp och lagts på deponi.
Christer Fält, miljöchef på SCA, är positiv till att bistå forskningen med plats och hjälp för att möjliggöra ett pilottest vid någon av SCA:s industrier av de labbstudier som gjorts kring metangasen i fiberbankarna. Det finns dock inget sagt om vid vilken industri sådana pilottester skulle kunna göras.
Anna-Karin Ross berättar att man i Karlshäll i Luleå sanerat den fiberbank som fanns där. Tanken var först att lägga massorna på en tillskapad deponi men dessa forslades istället till Brännkläppen i Boden där de deponerades. En testladdning gick också till en förbränningsanläggning i Finland men av någon anledning blev det inte mer än just ett test.
Hur ser du på att stora mängder metangas läcker ut från de här massorna?
– Det är ett problem och det går inte att täcka över då det hela tiden bubblar upp gas.
Sveriges geologiska undersökningar, SGU, genomförde 2016 ett projekt där fiberbanker över hela landet kartlades. I Yttre fjärden handlar det om en 11 000 kvadratmeter stor och tre till fyra meter djup fiberbank och utanför den fann man fler fiberrika sediment. Fiberbanken visade sig innehålla höga till mycket höga halter av PCDD, DDT och PCB (dioxiner och insektsgift).