För Hans Kvistvall har väntan varit snudd på olidlig.
- På nåt sätt känns det här som en bekräftelse eller kanske snarare upprättelse, säger han.
Allt började en kall och mörk januarimorgon 1978.
Tillsammans med en kamrat var Hans Kvistvall på väg in till militärförläggningen på I19/P5 i Boden, efter sin första helgpermis.
I Sävast, strax hitom Boden tog det tvärstopp.
Kvistvall uppfattade alldeles för sent en framförvarande bil som plötsligt bromsade in för att svänga.
- Det var snörök och mörkt, jag minns att jag hann väja, men sen är allt svart, berättar han.
När han väjde, frontalkolliderade han med en mötande bil.
Kollisionen blev kraftig.
- Den andre föraren uppgav att han kört 110, säger Hans Kvistvall.
- Dels slog jag i huvudet, sen trycktes motorn in i kupen och krossade mitt ena ben.
Ett ben som i dag är fem centimeter kortare än det andra.
Kamraten klarade sig mirakulöst nog nästan oskadd.
Olyckan innebar att Hans Kvistvall hamnade nio månader i sjuksäng. Tre av dessa i sträck för den svåra benskadan.
Det var den synliga skadan, den i benet som läkare, försäkringskassa och försäkringsbolag tog störst fokus på.
Smällen i huvudet insåg Hans Kvistvall var betydligt allvarligare.
- Efter olyckan fick jag problem med koncentration och inlärning. Jag upplevde även stress på ett mer påtagligt sätt, säger han.
Det tog sex år innan försäkringsbolaget betalade ut ersättning för olyckan.
Under den tiden försökte Hans Kvistvall komma tillbaka på arbetsmarknaden, dels genom ströjobb, men även via arbetsmarknadsutbildningar.
Det slutade hela tiden med att skadorna i benet och i huvudet sa stopp.
1985 hade han sitt senaste fasta arbete.
- Jag ville prova ordentligt och fick jobb på en verkstadsindustri i Småland, berättar han.
Fem månader höll det.
- Jag orkade helt enkelt inte.
1998 tillerkände Försäkringskassan honom livränta.
- Visst kändes det bra, men det är inga pengar som man direkt kan livnära sig på, förklarar Hans Kvistvall.
Dels kunde han träna på sitt handikapp, men han kunde även fokusera på sitt stora intresse för musik. Samtidigt fick han också en diagnos att smällen i huvudet i samband med trafikolyckan gav bestående men.
- Det kändes skönt att till slut få bekräftat att jag lider av en hjärnskada från olyckan, säger Hans Kvistvall.
Neurologer har också gjort utlåtanden som nu alltså Kammarkollegiet tagit fasta på.
I det beslut som fattats konstateras att den skada Hans Kvistvall ådrog sig den där januarimorgonen för 30 år sen, gav honom 20 procents medicinsk invaliditet.
För det tillerkänns han 282 000 kronor för lyte och men plus 28 000 kronor i akutvårdsersättning för de nio månaderna på sjukhus.
310 000 kronor i en klumpsumma kan förstås uppfattas trevligt.
- Visst. Samtidigt hade jag gärna sluppit olyckan. Slår jag ut summan över de trettio år som gått rör det sig om cirka tiotusen kronor per år, en knapp tusenlapp i månaden, säger Hans Kvistvall.
- Jag hade gärna levt ett normalt liv dessa år med lön och normal avtalsuppräkning. Men visst, det här är ett erkännande. Jag har fått rätt.