"Förut har jag tänkt att vi ska ha två barn, men det gör ingen av oss längre", säger Hanna som fått bestående skador av förlossningen och fortfarande lider av förlossningsdepression.
I köket hemma i Piteå sprider mängder av tända ljus ett värmande sken, vid köksbordet sitter Hedda, ett år och tre månader och jollrar.
– Vi har haft tur som fått en jättesnäll och glad tjej som sover bra och sällan är missnöjd. Men det har varit otroligt jobbigt, säger Hanna och häller upp kaffe.
Paret såg fram emot att få välkomna sitt första barn, men efter en bra graviditet kom första chocken.
– Det var i vecka 36 som vår barnmorska började fundera på om hon verkligen var fixerad med huvudet nedåt och vi fick göra ett utraljud. När jag låg ner så blev det spetsigt upptill, jag tänkte att det var rumpan, men det var magen. Hon satt som en fällkniv, säger Hanna.
Försök görs att "vända" bebisen på förlossningen i Sunderbyn, men Hanna skriker av smärta och det fungerar inte.
Istället bokas tid för kejsarsnitt, men narkosläkare som ska lägga spinalbedövningen får sticka om många gånger innan det "funkar".
Men trots bedövningen kan Hanna lyfta på fötterna.
– Jag minns att jag ifrågasatte det, men läkaren menade att: "Ja, det ska kännas som sockerdricka ungefär". Men jag vet att min mamma berättat att hon var "totalförlamad" från midjan och nedåt när min bror föddes med planerat kejsarsnitt.
Fredrik och Hanna är kritiska till hur förlossningen blev på Sunderby Sjukhus. "Jag tycker det känns så slarvigt, det är första barnet och vi litade verkligen på sjukhuset", säger Fredrik.
Snittet läggs och Hanna känner ingenting när Hedda tas ut, när hon inte andas springer barnmorskan iväg med henne.
– Sedan börjar hela operationen barka iväg. Jag minns att jag säger att: "Jag mår jätteilla" och "det gör ont och är jätteobehagligt" och de ger mig en massa läkemedel mot illamåendet.
Efter förlossningen opereras hon i ungefär tre timmar (utan att Fredrik informeras), då hon vaknar upp har hon tappat nästan 2,5 liter blod.
– De ska tömma på fostervatten, ta ut moderkakan och sedan sy ihop igen lagar för lager. Men det ska inte alls ta så här lång tid, säger Hanna som tagit del av journalanteckningarna.
– Där erkänner de att spinalbedövningen inte tog så bra under hela operationen. Men kirurgerna som pratade med oss efteråt sa bara att jag tappat blod, men att det gått bra.
"Vi har haft tur som fått en jättesnäll och glad tjej som sover bra och sällan är missnöjd, men det har varit otroligt jobbigt", säger Hanna.
Efteråt får Hanna två påsar blod, totalt åtta deciliter. Två dagar efteråt ligger hon bara på 76 i blodvärde och är blek och orkeslös.
Under tvådygnskontrollen går det inte att räta ut benen på Hedda och ta en ordentlig längd.
– Men de menade att det var inte så konstigt eftersom hon suttit i säte. Läkaren sa att allt såg bra ut, men per rutin så skickades en remiss till ortopeden.
Läkaren menar härmed att de är färdigbehandlade och kan åka hem, men paret tycker inte det känns bra och bokar istället in sig på patienthotellet och ordnar själva en ny tid på ortopeden dagen efter.
– Då sa läkaren där direkt att: "Jo, jag såg ju på remissen att det var ganska allvarligt", säger Hanna.
Det visar sig att Heddas båda ben är ur led och hon får en skena för att tvinga in höfterna i rätt läge. Till det kommer även en hel del information om hur hon ska skötas.
Fredrik, Hanna och lilla Hedda, ett år och tre månader har äntligen börjat hitta en bra vardag.
Hemma i Piteå igen vill amningen inte komma igång, Hedda sover och de har svårt att få liv i henne. De ringer tillbaka till BB igen och då visar det sig att personalen även glömt att ta prover på Hedda – hur som helst måste de åka tillbaka.
– Jag tror aldrig att vi varit så arga, minns Hanna.
En dryg vecka efter förlossningen, blir Hanna plötsligt sämre – får synbortfall, huvudvärk, är andfådd och blöder färskt blod.
Till sist får hon, via sin barnmorska, en akuttid på gyn i Sunderbyn.
– Då visade det sig att jag hade 300 milliliter graviditetsrester kvar i livmodern. Jag hade börjat en sen havandeskapsförgiftning och behövde göra en akut skrapning,
"Förut har jag tänkt att vi ska ha två barn, men det gör ingen av oss längre", säger Hanna som fått bestående skador av förlossningen och fortfarande lider av förlossningsdepression.
I dag har hon mycket ärrbildning efter skrapningen och det går inte att sätta in en spiral. Hanna, som även lider av misstänkt endometrios, bedömer att skadorna är bestående.
– Förut har jag tänkt att vi ska ha två barn, men det gör ingen av oss längre. Frågan är också om jag kan få barn igen, det känns väldigt ovisst.
Hanna drabbades av förlossningsdepression och går fortfarande på traumabehandling hos kurator och psykolog.
– De säger att få barn är det största i livet och då menar man det i positiv bemärkelse, men så är det absolut inte för alla och så var det inte för oss. Så här ska det inte vara, säger Hanna.
– Jag tycker att allt känns så slarvigt. Det här är vårt första barn och vi litade verkligen på sjukhuset, säger Fredrik.
Fredrik och Hanna har bland annat anmält händelserna till Löf, regionernas ömsesidiga försäkringsbolag. Ett rikstäckande försäkringsbolag som har till huvuduppgift att försäkra de vårdgivare som finansieras av regionerna.
Paret har blivit nekade ersättning från barnförsäkringen då den endast gällde barnet och nekade ersättning från olycksfallsförsäkringen då den inte gäller för sådant som är förlossningsrelaterat.
De har även gjort en anmälan till IVO och Löf, regionernas ömsesidiga försäkringsbolag och väntar på svar. Efter att de även riktat kritik direkt till förlossningsavdelningen på Sunderby Sjukhus får de ett skriftligt svar.
– Men det kändes inte som att det var riktat till oss, utan mer som ett standardsvar. Att det "var tråkigt att höra" och att de "tar det till sig", säger Hanna.
Vad är förhoppningen nu?
– Jag hoppas på ett erkännande, om att de faktiskt gjorde fel. Och så en viss ekonomisk kompensation, något som kan bli en bra start på ett sparande för Hedda, säger Hanna.
Hedda, som pekar glatt i sin bok gosar in sig i Hannas hår.
– Hon har börjat bli en stor tjej och det är mycket roligare nu. Vi har äntligen börjat att känna som en familj ska göra, säger Hanna.