Hank-Lennart bäst på svenska
Konsert: Hank-Lennart & the sentimental cowboysScen: Krokodilscenen, torsdag kvällPublik: Stor och försiktigt fotstampandeLängd: En timmeE COUNTRY
Efter ett par låtar kan jag inte hjälpa det - jag för statistik. Och slutställningen blir häpnadsväckande 13-1. Tretton "Yeehaa" och ett "Fjöl av" alltså.
Bara en sån sak gör att man undrar. Är det tänkt att Jähkels nya karriär ska tas på allvar eller är det mest en kul grej?
Både och, gissar jag. Willie Nelsontolkningarna och hysteriska "Highway to hell" i bluegrasstappning är svåra att ta på allvar, speciellt som varken sången eller engelskan håller någon högre klass. Hank-Lennart låter bäst på svenska och när han sjunger låtar som snickrats ihop av Kristina Lugn(!) och Weeping willows-gitarristen Niko Röhlcke.
Men med musiker från Perssons pack, Josef Zackrisson på bas och "steelguitarens Paganini" Stefan Johansson kan man inte avfärda det hela som bara en kul grej. Det låter helt enkelt bra och jag får en underhållande timme, inte minst när Hank-Lennart ger sig på att countryfiera svensk hockeyhistoria.
Och om Timrå är "sulfatfabrikernas Mekka" och Lill-Strimma Svedberg är "hockeyns Willie Nelson" så är nu Jähkels barndomskvarter i Skuthamn ännu ett steg närmare titeln som Pitebygdens Nashville.
Vi säger väl det igen: Yeehaa!
Så jobbar vi med nyheter