Hånad för sin handhygien

Det räcker inte att ha rätt. Det räcker inte ens att kunna bevisa det för att bli trodd. Vissa människor kommer ändå att hålla för öronen och skrika "nej, nej, nej" eftersom den nya kunskapen utmanar deras invanda och ofta bristande tankemönster. Denna ryggmärgsmekanism kallas ibland för "Semmelweiss-reflexen".
Nej, reflexen ifråga har ingenting med semlor att göra, men jag ska återkomma till den om en stund. Först en liten tidsresa till Krimkriget (1853-56). Det historiska skeendet kan vi lämna därhän, om än det finns mycket att säga om den militära och logistiska inkompetensen. Ett känt exempel är hur ett engelskt kavalleriregemente beordrades anfalla starka ryska ställningar. Den lätta brigaden bestående av 600 man anförd av den sjunde earlen av Cardigan (yes, han fick ge namn åt yllekoftan) råkade givetvis illa ut i den dåraktiga manövern. De ryska befälen trodde uppriktigt att britterna supit sig bortom dumhetens gräns.
Poeten Alfred Tennyson är kanske mest känd för "Nyårsklockan", men han skrev också en dikt om detta korkade anfall. Jag citerar ett par rader:
"...Forward the light brigade / charge for the guns he said / into the valley of death / rode the six hundred".

Högstämda poeter och vansinniga militärer i all ära, det finns en person som är väldigt förknippad med Krimkriget. Alla sjuksköterskors moder, Florence Nightingale. Krimkriget var så pass modernt att journalister med hjälp av telegrafen kunde skicka rapporter i realtid. Bland annat berättades om den skandalösa behandlingen av sårade soldater med hög dödlighet som följd.
Florence Nightingale förestod under en period en sjukstuga och med hjälp av förbättrad hygien och organisation lyckades hon få ner dödligheten bland de sårade. All heder åt Nightingale, som var en mycket intelligent kvinna, men nu är det dags att återkomma till den där "Semmelweiss-reflexen".

Ignaz Philipp Semmelweiss (1818-1865) dog bortglömd och i skam på ett mentalsjukhus, trots att han kan anses vara fader till en av de viktigaste medicinska upptäckterna, nämligen simpel handhygien.
Semmelweiss var 1846-49 chef för förlossningsavdelningen på Wiens allmänna sjukhus. Dödligheten i barnsängsfeber var mycket hög särskilt när läkarstudenter skötte förlossningarna. Semmelweiss misstänkte att anledningen var att läkarna bland annat gick från obduktioner till förlossningar utan att tvätta händerna. Han införde rutiner att tvätta händerna med klorerad talk och då sjönk dödligheten snabbt.

Men Semmelweiss avfärdades, trots att han lyckades med samma konststycke på ett sjukhus i Budapest. Han förtalades och hånades, men lär inte heller ha varit särskilt diplomatisk som person. Under sina sista år började han supa och hans hälsa blev sämre samtidigt som han i öppna brev anklagade samtidens experter för mord.
Han lurades till ett mentalsjukhus och när han försökte fly misshandlades han svårt. Semmelweiss sattes i tvångströja och efter två veckor av ömsom kalla duschar och kraftiga laxativ dog han av blodförgiftning.
Det skulle dröja ett tag innan den korkat konservativa läkarexpertisen tog till sig betydelsen av handhygien, men i dag är det Semmelweiss som högaktas och inte hans kritiker.