I en intervju med Norr media berättar den våldtäktsdömde sin version av vad som hände natten till den 14 april 2012.
I juli samma år föll hovrättens dom mot honom, två år och tre månaders fängelse. Målsägarens berättelse var helt avgörande. Den bedömdes som levande, logisk och trovärdig. Sju år senare hamnade kvinnan i 25-årsåldern själv på den tilltalades bänk, misstänkt för grovt bedrägeri, grov mordbrand och mordförsök.
– Redan vid elva års ålder började jag må dåligt. Jag började ljuga och säga det jag trodde folk ville höra, sade hon i samband med rättegången som pågick under åtta dagar.
I förhören framkom bland annat att kvinnan under flera veckors tid 2015 lurat hela sin familj att hon led av en svårbehandlad cancer.
I november 2020 dömdes kvinnan till sju års fängelse för grovt bedrägeri och mordförsök på sin dotters pappa. För den våldtäktsdömde 44-åringen blev det ett kvitto på att kvinnan ljugit hela tiden.
– För mig är det fortfarande ofattbart att jag dömdes. Vi stod och pratade på Prästgårdsgatan, det var precis vid krogens stängningstid och det passerade folk hela tiden, säger mannen.
Tusentals gånger har han ställt sig frågan "varför?".
– Det är så mycket i hennes berättelse som inte stämmer, hon har ändrat sig i polisförhör flera gånger. Jag förstår fortfarande inte varför hon anklagade mig.
44-åringen bar vid den aktuella tidpunkten blå jeans och en svart-röd tröja. Det var utifrån beskrivningen av kläderna som en kompis kände igen honom.
– Dagen efter, på lördagen, var vi på Röda lyktan och tog en kaffe. Jag hade samma kläder som kvällen innan och då frågade han varför polisen sökt mig. Jag hade ingen aning och blev själv nyfiken, säger han.
Mannen ringde till polisen.
– Undersökningsledaren var inte i tjänst, han ringde upp på tisdagen eller onsdagen och bad mig komma in till stationen. Jag åkte dit och då anhöll de mig direkt.
Onsdagen den 18 april 2012 häktades den då 35-åriga mannen och han skulle komma att vara inspärrad till oktober 2013, när hans straff var avtjänat.
Mannen berättar att han tidigare var spontan och pratsam. Våldtäktsdomen och tiden på anstalten i Saltvik har ändrat på det.
– Jag vågar knappt prata med främmande människor längre, inte kvinnor. Frågar någon mig vad klockan är lägger jag benen på ryggen. Jag har slutat röka. Jag snusar nu, men vågar aldrig kasta en snus på marken. Tänk om det sker ett mord på den platsen och så finns mitt dna där, säger han.
I det rättsintyg som tillämpades i rätten stod det att kvinnan hade skador i underlivet. Mannens advokat skrev i sin överklagan till Högsta domstolen att kvinnan själv uppgett att hon fått dessa skador då mannen rev henne med sina naglar.
– Jag har varit nagelbitare sen jag var liten. Jag har i princip inga naglar, säger mannen.
Än i dag blir han frustrerad när han pratar om det.
Enligt den analys som gjorts fanns dna från två personer i kvinnans underliv, men ingen av dem matchade 44-åringen. Hovrätten konstaterade emellertid att mannen använt både sina fingrar och sin penis i samband med övergreppet.
– Jag har tappat allt förtroende för svenska myndigheter och jag är övertygad om att jag blev dömd för att jag har invandrarbakgrund. Hade jag varit en Svensson hade jag inte blivit dömd, säger mannen som uppger att han är den sista som skulle våldta en tjej.
– Det sa min fru också, trots allt vi gått igenom. Hon vet att jag aldrig skulle göra det.
Sedan fem, sex år har paret hittat tillbaka till varandra.
– Vi har fått ett barn till också, vi har en dotter som är två och ett halvt nu, säger mannen, som i dag bor i Stockholm där han driver ett företag med fyra anställda.
Norr media har sökt den advokat som företrädde kvinnan i tings- och hovrätten, de två hovrättsråden som dömde mannen, en person som vittnade till kvinnans fördel samt den åklagare som drev åtalet i hovrätten. De har avböjt att kommentera.
– När man ser tillbaka på det så påstår jag att man inte kan basera fällande domar på psykopaters, vanelögnerskors och mytomaners vittnesmål. Hon har ljugit hela sitt liv och det säger hon själv. Hade det varit känt hur svårt hon har det med sanningen, då hade inte hennes utsaga kunnat vara avgörande, säger mannens advokat Marko Tuhkanen.