Håkan, jag älskar dig!
Norrlands festivalarrangörer kan besöka Umeå för att hålla fingret i luften och känna i vilken riktning vinden blåser. Vilket är precis vad jag hoppas att arrangörerna i Norrland har gjort.
Umeå open är en av få festivaler i dag som inte riktar in sig på den stora öldrickande massan vars största idol är Rix FM. I stället samlas de vars hjärtan brinner för musiken. De som numera får finna sig i att deras favoritband i vanliga fall uppträder klockan sju på kvällen inför en liten publik. Innan monsterartister som Magnus Uggla och startfältet från Melodifestivalen lägger beslag på scenerna.
Efter två dagars intensivt handklappande ser jag med spänning fram emot utvecklingen av festivalernas artistbokning.
Titeln på Petters senaste singel stämmer. Det går bra nu. Turnepremiären i björkarnas stad sprakade med hjälp av en hitkavalkad och gästframträdanden av bland annat Kaah och Thomas Rusiak. Att byta ut kroglivet i Stockholm mot ett par skidor i Åre är tydligen inte bara bra för kroppen utan även karriären.
Tyngst på hiphopscenen i Umeå var dock inte Petter, alla nya muskler till trots. Max Peezay gjorde en riktigt grym spelning, även om jag gärna hade bjudit honom på en större publik. Lagom till sommaren kommer Thom Piha, som han egentligen heter, förhoppningsvis ha jobbat upp ett bättre självförtroende så att han slipper snegla på sin karismatiska sidekick från Fattaru, Markus Price.
Föreställ er följande. En mindre scen någonstans i Piteå en varm och ljus sommarnatt i juli. Festivalen har precis börjat och du drömmer om en musikupplevelse värd namnet. Från scenen strömmar raggae vars rytmer tvingar dig att dansa. Det kan bli verklighet om Governor Andy får chansen att göra en lika uppfriskande och tight spelning som han gjorde i Umeå i fredags.
"If I don’t write this song, someone I love will die" av Hello Saferide har årets bästa refräng och serveras bäst live.
Jenny Wilson är lika bra som hennes turkosa puffärmar modell XL var underliga.
Men efter helgens avslutande akt är allt ovanstående bara en parantes. Ett antal dåliga förband som ingen egentligen kommer ihåg om man inte rotar långt, långt in i minnesbanken. Redan en timme innan allas vår Håkan Hellström kliver in på scenen är den förväntansfulla publiken på plats. Så mycket folk var det inte ens på fjolårets avslutande dunderakt Moneybrother.
Jag trodde inte att någon skulle kunna slå Anders Wedins hjärtekrossande musik. Speciellt inte en falsksjungande göteborgare. Men redan i första låten sliter Håkan Hellström ut våra hjärtan ur kroppen. Under den följande timmen krossar han dem. Ett efter ett. När han till slut levererar "Jag hatar att jag älskar dig, men jag älskar dig så mycket att jag hatar mig" är jag så
tagen att jag vill gråta. Just då älskar jag Håkan så mycket att jag inte ens är besviken över att han ignorerar min förhoppning om att få höra "Nu kan du få mig så lätt".
Om PDOL:s ledning vill spara pengar i sommar kan de
avboka Tomas Ledin och
Carola och allt vad de heter.
Det räcker med en enda scen och några timmars
ärlig falskpop från
Håkan Hellström.
Så jobbar vi med nyheter