Gurthi Forsberg sitter i köket och dricker kaffe. Runt halsen har hon ett kors som hon är mån om ska synas på PT:s bild och på fönsterbänken ligger en välläst bibel, men Gurthi Forsberg har inte varit på gudstjänst på flera år.
– Om man vill åka någonstans ska jag ringa om färdtjänst minst en dag i förväg, jag brukar ringa två dagar innan. När jag säger att jag vill till kyrkan så får jag till svar att det inte finns någon bil tillgänglig, säger hon.
Om några timmar ska hon iväg till vårdcentralen och hon hoppas att hon kommer dit i tid denna gång. Ibland kan de byta vårdtider när färdtjänsten är försenad, men hon har fått betala för uteblivet vårdtillfälle tidigare.
– I går skulle jag till Sunderbyn och satt här och tittade ut. Jag såg taxibussen komma och jag sa till min personliga assistent att vi skulle komma i god tid.
Gurthi Forsberg och hennes assistent tog på sig jackorna för att vara redo att fara, men taxin kom aldrig.
– Vad i all fridens dag, tänkte jag, var försvann den? Vi ringde och fick höra att just när han skulle fara in hit så var han tvungen att fara iväg till lasarettet och hämta en kvinna som låg på bår. Föraren sa att han hade sagt att han skulle hämta mig, men de sa att han måste åka till den andra kvinnan. Han var ju tvungen att lyda fastän han kände att det var fel, säger hon och fortsätter:
– Det var trångt att få in både min elrullstol och båren i bilen och han var tvungen att klättra över mig för att kunna spänna fast oss.
Gurthi Forsberg kom tre timmar sent till sin läkartid, men innan hon kom hem hade förseningen blivit sex timmar.
– Vi åkte inte direkt hem, utan vi skulle lämna av en kvinna långt ut i skogen först. När vi satt och väntade i Luleå såg jag en man som också väntade på färdtjänsten, han var alldeles ensam och viste inte när bilen skulle komma.
Hon kom hem med sin assistent tillslut, men vet inte vad som hände med den gamla mannen i Luleå.
– Det ska inte vara så här, säger hon och slår i bordet för att visa allvar.
Minnet av mannen som satt ensam på sjukhuset är fortfarande tydligt och hon är nära tårar.
– Alla har inte en personlig assistent att hålla en sällskap. Det jag vill få fram är de som inte har någonting. Det finns många som inte har mobiler och då vet man inte om bilen ens kommer dyka upp. Jag önskar att de ansvariga kunde följa med mig på en resa för att se hur vi har det, jag tror de inte förstår.
Även om Gurthi Forsberg är besviken på regionen så tycker hon synd om chaufförerna.
– Innan de flyttade kontoret till Överkalix fungerade allting bra, chaufförerna hade god tid på sig och var alltid trevliga. Nu hinner de knappt prata med en, det är så stressigt. Jag vet då inte om de hinner med att äta eller ta någon rast, säger hon.
Det är personalbrist som hon misstänker är grundfelet med förseningarna.
– De behöver rekrytera mer personal, fler som kan köra. Man ska locka dem med bättre lön, det finns pengar för det och gör det inte det ska man börja spara pengar från toppen inte från botten.
Hon berättar att hon ibland åker in till stan och skulle vilja åka till kyrkan.
– På alla dessa år har jag inte upplevt att det har varit så här illa, säger Gurthi Forsberg.