Gräsklipparstrul med Stiga

e Häromdagen var det dags att klippa gräs. Lätt som en plätt, trodde jag. Men ack, vad jag bedrog mig.
Här hemma finns tre maskiner, prydligt parkerade. Först och störst, storebror Stiga, gul till färgen, mellanbrodern Husqvarna, orangefärgad och arvegods efter en farbror.
Minstingen, som genomled ett motorbyte för något år sedan, heter Klippo och är lika helröd som Gudrun Schyman en gång var, när hon fortfarande var övertygad kommunist. Förlåt Klippo, jag menar inget illa.
Alla har sin givna plats i
maskinparken. Mest av allt har jag hittills älskat Stiga. Tänk att en sval sommarkväll, efter en hel dags envist solglassande, kunna grensla sin åkare för att klippa de förfärliga grässtråna sönder och samman.

Frihetskänslan känns enorm när man puttrar fram på sin tomt. Ungefär som när Clint Eastwood rider iväg på sin springare för att slåss för det goda, därute någonstans i solnedgången. Clintan har sin häst, jag har min gula Stiga, där slutar likheterna.
Den här aktuella dagen behagade min Stiga att öppet demonstrera sitt missnöje. Varför? Ja, det vet jag ännu inte.
Motorn spann visserligen som en nöjd bondkatt i mars, men hur mycket jag än la i växlar, både fram och bak, så stod den där alldeles stilla som om den vore förlamad.
-Du vet väl, min kära Stiga, att vi i denna stund har ett jobb att fullfölja. Jag har inte tid med sånt här trams.
Den liksom bara blängde på mig (om nu åkgräsklippare kan blänga).
-Seså. Nu lägger jag i ettans växel, så jag förväntar mig att du lyder. Vi kör ditåt.
Sa jag och pekade mot gräsmattan som bara låg och väntade.
Ingenting hände. Här satt jag som ett fån och samtalade med min klippare. Men vänta, var det något den försökte säga? Jovisst, jag hör ju klart och tydligt hur den liksom försöker att kommunicera, fast på gräsklipparspråk. Det lät ungefär så här:
-Du kan sitta i mitt säte hur länge du vill. Ja du, jag kan stå här på tomgång hela dagen, om du så önskar. Men jag rör mig inte ur fläcken. Kom ihåg, det är du som betalar.

Där tryckte Stigan på en öm punkt, visst ja. Bensinpriset, snart femton kronor.
-Men du Stiga, du kan stå här och tjura. Jag åker och hämtar din brorsa, Husqvarna.
Husqvarna var sedan några veckor utackorderad hos en av sönerna. Inom loppet av en halvtimme så stod mellanbrodern här hemma, mitt på den oklippta gräsmattan, klar för användning.
Nåja, tänkte jag, en ren bagatell. Nu ska Stiga få så den tiger. 3-4 drag är vad som behövs. Efter 40-50 drag, så stod den orangea maskinuslingen fortfarande tyst, och liksom hånlog mot mig och min svettiga panna.
-Även du, min Brutus, sa jag i en ton av total frustration och enorm besvikelse.
-Brutus, vem är Brutus, hörde jag min fru säga, som från ett öppet fönster lyckats urskilja delar av min irriterade konversation.
-Brutus och Brutus, det är ingenting. Det är bara den här förrädaren som inte vill som jag vill.
I detta uppskruvade läge, hade det hela plötsligt blivit till en ren prestigefråga.
-Är der krig ni vill ha, så är det krig ni ska få, sa jag och blängde ilsket på de två bröderna.

Sedan slog mig tanken, lillebror. Naturligtvis, Klippo, vännen i nöden. Under en presenning, med spindelväv och smuts, kunde jag urskilja den en gång så klarröda färgen.
-Snälla, kära Klippo, som du säkert vet älskar din far dig över allt annat.
Och medan jag gjorde ett försök att avlägsna ett helt års lager av smuts, tyckte jag mig se ett litet skevt leende.
-Det är du som ska rädda min dag. Jag ska fylla din torra tank med jättegod 95-oktanig bensin. Sedan ska jag kolla din oljesticka, kära Klippo, vi har ett jobb som väntar.
På det andra försöket brummade den röda Klippon igång. Lite ojämn tomgång kanske, men vad gör väl det, den klippte ju gräs som en gud. Klippon har det otyget att efter cirka femton minuters klippande, så börjar hela maskinen låta mer som en gammal Saab i uppförsbacke.
Ljudvolymen blir så hög att trots användandet av hörselskydd, är man ändå helt döv i cirka en halvtimme efteråt. Vibrationerna gör också att ungefär två dagar efter klippningen, är det stört omöjligt att hålla i en kaffekopp, eftersom händerna darrar något förskräckligt.

Men trots diverse defekter, så blev gräsmattan klippt. Sedan den här dagen, är den röda Klippon min nya favorit.
I nöden prövas vännerna, och vännen i den här historien är definitivt den röda Klippon. För övrigt den bästa vän i världen (tror jag).