Gräsänkestatusen snart officiellt avskriven
rullade chinos med barfotad dotter i handen.
Minns när Camilla Läckberg med familj hyrde ett hus i Thailand några månader förra vintern. Bland annat bloggande hon direkt från en elefantrygg. Jag vill också ha Thailand. Jag vill också vänja mig vid textad thai-engelska på piraktkopierade filmer där Matt Damons och Angelina Jolies rollkaraktärer gifter sig och "I do" ersätts med "Yo dude". Jag vill också ha så lite att göra att ett ärende per dag blir stressigt.
Istället har jag jobbat långa dagar, från åtta på morgonen till framåt midnatt ett tag nu. Har cyklat hem vid fem för familjepaus, ätit rester från redan avslutad pappa- och Sirimiddag, myst på yogamattan med fintjejen och bäddat ner densamma i spjälsängen.
Sedan har effektivitetsbomben slagit ner, den som kommer när man har som mest att göra. Så jag färgar håret, städar skafferiet, tar ett fotbad och sår gräslök och basilika. Av bara farten skriver och korrekturläser jag några timmar innan sänggående.
Morgonen efter är det extra segt när väckaren ringer klockan sex. Dottern har vaknat och står i spjälan och säger till sin ömme fader: "Mamma sova!".
Kära barn, det är det klokaste någon sagt under en livstid.
Att ta ut en del av föräldraledigheten i ett varmt land är inte helt ovanligt. Vissa prickar in det så bra att en förälder kan ta ut ledighet för storasyster eller storebror medan den andra tar ut dagar för syskon nummer två. Betald ledighet tillsammans i ett varmt land.
Kanske skulle man spara dagar om utifall Siri får ett syskon någon gång. Så jag kan fortsätta drömma om att förverkliga en dröm.
Jobbmässigt klarade jag av en milstolpe i går. Övertiden den renderat blir perfekt att plocka ut nu när sambon reser till Umeå för två sista högskoleveckorna innan han tar sin kandidatexamen.
För att hämta på förskolan efter fem, vara hemma vid halv sex och sedan hinna laga middag, äta och ta med hund och barn på rastningstur innan lillans sovprocedur tar vid klockan halv sju känns övermäktigt.
Jag kan knappt tro att de här åren snart är över. Jag minns så väl hur det kändes i augusti 2005 när jag blickade fram över tre år av gräsänke-status. Jag minns den där läskiga känslan i magen, bröstet, ryggen. Ångesten.
När folk ville trösta sa de: "Men han kommer hem på helgerna". Och "Sista året är ju praktik, så det blir bara två år och tiden går fort så snart är han hemma igen" och "Då får ni ju bara kvalitetstid".
Jag avskydde det. Jag såg i deras ögon en enda sak. "Tur att det inte är jag".
Jag ville inte ha bara kvalitetstid. Jag ville ha min kärlek här här här hos mig. Varendaste dag. En tänt värmeljus i kallfarstun när jag kom hem från jobbet på natten. Nybryggt kaffe på morgnarna. Olidlig värme i vardagsrummet för att han tokeldat i kaminen när jag varit borta.
I efterhand var inte det värsta att vila över snöspaden med trött gravidrygg, själv, eller att vagga fram med hunden. Det var tystnaden. Att inte höra hans ljud. Att inte kunna slänga iväg en kommentar och få ett förutsägbart svar tillbaka.
Men nu är det snart över. Tre år.
Och allt jag önskar är att slippa ta på mig handskarna när jag cyklar till jobbet.
Så jobbar vi med nyheter