Gottpåse för 50-talsnostalgiker
Konsert: Augie Meyers och The RockaroundsPlats: Krokodil, PiteåLängd: 42 + 59 minuterPublik: Ett 30-talEKONSERT
67-åringen från San Antonio är verkligen en syn och möjligen myten om Texas förkroppsligad. Han är stiligt klädd i svart skjorta, svarta byxor och väst, cowboyhatt. Det lååånga håret ligger i en fläta på ryggen och som pricken över i har han ett stort guldkors runt halsen. Den vindpinade, mörka och lite skrapiga rösten är perfekt för många av låtarna, men ett riktigt piano hade varit både mer värdigt och välljudande än det el-dito han får nöja sig med.
Två mycket närstående personer motiverar söndagskvällens närvaro på Krokodil med att Ingemar Dunker sitter bakom trummorna. "Han spelar inte till vad som helst" heter det och visst är det en samling kvalitetsnamn på affischen denna kväll, om än det finns blottor i samspelet i några av låtarna. Under solot på "Lawdy Miss Clawdy" ger sig kvartetten ut i bushen utan kompass. Det är dock ett av undantagen. Överlag svänger det bra.
"(Is anybody going to) San Antone" är en lysande start på kvällen. Trad-amerikansk midtemporock med oputsade kanter. Charmigt och precis hur urtjusigt som helst. Sedan hittar man bara fram till magin ett par gånger ("Open up your heart" och "Mendocino") Jag hade hoppats på ett lite annorlunda låtval. Nämnda 50-talsfröken är nämligen inte ensam från sin era, ska det visa sig. Visserligen gillar jag Billy Bremners genomträngande röst och den intensitet och värme med vilken han sjunger låtar som "Rip it up", "Ready Teddy" och "A mess of blues", men parat med några saggiga nummer i grannskapet av "Blueberry hill" och "One night of sin" känns det lite väl 50-talsnostalgiskt. Jag hade väntat mig en stor spännvidd, men för ofta blir det raggarromantik i vägskälet för standardblues och klassisk rock’n’ roll i stället för den spännande americana Meyers behärskar.
Jag uppskattar Billy Bremner. Den forne Rockpile-gitarristen erbjuder både knorr och glitter från den röda telecastern (perfekt matchad mot
jeansjackan) och gång på gång får han de mest standardiserade låtval att skimra med sina ornament från greppbrädan. Egentligen är det inte tal om några märkvärdigheter, det är bara så smakfullt.
Mycket i setlistan känns väldigt dansbart och det bekräftas när jag i ett ögonkast ut i annexet under första extranumret "Corinne, Corinna" finner herr och fru Krokodilskötare i styrdansens virvlar.
Sammantaget en kväll som tog en något oväntad vändning. För sällan spännande, men för all del riktigt trivsam.
Fotnot: Ett nytt besök av en välmeriterad artist offentliggjordes på söndagskvällen. Den 9 december kommer Eric Bibb till Krokodil.
Så jobbar vi med nyheter