Genreöverskridande musikfest
KONSERTKonsert: Eric BibbPlats: Krokodil, PiteåLängd: En timme och 49 minuterPublik: Knökfullt (cirka 120 personer)
Hatten är för kvällen svart och tröjan julröd när han äntrar scenen aningen försenad, men på ett gott humör som inte ens glappande scenelektronik förmår rubba.
Ljudet är behagligt och lagom starkt. Tydligen har man valt en generös upptagningsradie för sången. Bibb visar nämligen hela ansiktet i stället för att begrava det i mikrofonen. En detalj, men den förhöjer synintrycket.
Enmansbandet Eric Bibb slår direkt an en positiv ton med klassiska bluesen "Goin’ down slow". Rösten låter djupare och raspigare än tidigare vilket skänker ytterligare tyngd till hans gärning. Gitarrspelet är rikt och mångfacetterat och ibland låter han faktiskt som två. I sämsta fall får vi höra en fantastisk musiker, i bästa fall handlar det om en fantastisk musiker med riktigt bra låtar.
En bit in i det pauslösa programmet uppstår en svacka. Några profillösa låtar tycks flyta in i varandra och jag känner att intresset får en törn. Exempelvis är "Still livin’ on" med namedroppade hjältar som Son House och Mississippi John Hurt en kul ide snarare än en bra låt.
Sedan hämtar Bibb upp i intensitet och tar oss till nya höjder. Guy Clarks finurliga (text)bygge "The Cape" är snygg, "Don’t ever let nobody drag your spirit down" är en tungt uppsluppen publikfriare och varsamma balladen "For you" är så rakt igenom njutbar att det insomnade barn som försiktigt bärs ut ut lokalen symboliserar härligheten bäst.
Bibb ger överlag ett sympatiskt intryck och bjuder bland annat på en anekdot om hur han råkade stjäla en låt av Taj Mahal (i dennes närvaro i skivstudion). Han bjuder ofta in publiken att kompa honom med handklapp och den lyhörda formen ger honom chansen att snabbt passa in ett "bless ya" när ett fan nyser.
Via ett par långa, men välmotiverade spirituals ror han i land med någonting som åtminstone tangerar begreppet "klassisk Krokodilspelning".
Att med så små, eller i vart fall få, medel lyckas hålla intresset uppe i nästan två timmar är beundransvärt. Avslutningsvis beskriver han "trubadurlivets" upp och nedgång. "Ibland får man diamanter, ibland får man nickles & dimes. Tack för att ni har glittrat som diamanter".
Vi bara reflekterar stjärnglansen från scenen, Mr Bibb.
Fotnot: Mer bluesfest på Krokodil är att vänta den 6 januari när Sven Zetterberg dyker upp.
Så jobbar vi med nyheter