Fyra kvinnors resa genom 1900-talet

En folklig enkel ton präglar samtalen som Birgitta Johansson fört med de fyra kvinnorna Elsa Dahlbäck, Blåsmark och barnfödd i Pålmark, Norrfjärden, Karin Pettersson, Svensbyn, Jenny Persson, född i Blåsmark och numera bosatt i Piteå samt Margareta Häggkvist, Blåsmark. Den sistnämnda, som sista tiden bodde i serviceboendet Källbogården i Piteå, gick ur tiden i februari i år. Utifrån olika livsvillkor har de gett sina avtryck till kvinnohistorien med boken Kvinnoliv i återblick. <h3>Samlades för att berätta</h3>- Det hela var ett initiativ från Birgitta Johanssons sida. Hennes mamma Margareta Häggkvist hade blivit sjuk och hon tyckte att vi, några minnesgoda personer i hennes närhet, skulle samlas framförallt i socialt syfte. Det blev mycket berättande och vi träffades sedan regelbundet på söndagskvällarna i ett års tid. Det resulterade i att våra nedtecknade och berättade minnen blev en bok, berättar Elsa Dahlbäck, född Johansson, 91 år och äldst i kvinnoskaran. Margareta Häggkvist, född Dahlbäck, blev 83 och och hennes medsystrar i boken, Karin Pettersson, född Mattsson och Jenny Persson, född Dahlbäck, fyller i år 84 respektive 81 år. - Sådana här berättelser kan börja och sluta var som helst. Vårt eviga pratande är väl inte så mycket att orda om, tycker Elsa Dahlbäck dock väl medveten om att det som föll på kvinnors lott i bondesamhället också bör upp i ljuset och fortsätter: - Det var inte mycket att fundera över för kvinnorna då, med sitt arbetstyngda liv och noterar, utifrån berättelserna, att ju större förmåga kvinnan hade desto större blev kraven. <h3>Reaktion hemifrån</h3>Hon minns också reaktionen hemma i Pålmark när hon förälskade sig i Blåsmarksynglingen Alvar Dahlbäck. - Dels var Blåsmark inte så bekant för mamma och dels var hon rädd över min flytt dit då det hus där jag skulle bosätta mig varit hemsökt av den tidens sjukdomsgissel, lungsoten. Hemma hade jag tidigare klagat över bestyren med korna vilket fick mamma att kommentera med att "du ska se att som straff kommer du att få gifta dig med en bonde". Så blev det också. Trots att det funnits tuberkulos i gården kände Elsa Dahlbäck ingen tvekan. De åkte dock till annan ort för att gifta sig. Det blev Leksand. Allt för att inte belasta släktingar som var sjuka. Kvinnorna har då de träffats, inte haft bråttom när de låtit sina minnen flyta ut och sedan, under samtalens gång med hjälp av pennan dela med sig av erfarenheter och livsöden med stöd av Birgitta Johansson och även Kristina Wallon. Alla har de bidragit utifrån uppväxtåren med bondeårets slit, som inte hade någon början och inget slut, där det sedan bjudits på variationer. Dyningarna av det som hände i omvärlden nådde också fram till de platser där kvinnorna växte upp. De har fått uppleva brytningstider på gårdarna där de bott. Där det handlat om det gamla som dröjt sig kvar och även det nya som trängt sig på. <h3>Upplevde framtidstro</h3>Mottot för kvinnorna har varit arbete. Av alla så mycket arbete som möjligt, av de gamla arbete så länge de kunde röra sig, av barnen så snart de kunde användas till något. Elsa Dahlbäck har under större delen av sitt liv varit dubbelarbetande. Inte bara i jordbruket. Hon har även haft anställning vid Lantmännens kontor i Piteå och senare hos Sparbanken i Piteå. Karin Petterssons fann en väg ur barndomens svårigheter och hade sedan egen utkomst bland annat som kocka på båtar och på kafe. Hon gifte sig 1947 med Sigurd. Margareta Häggkvist gifte sig med jordbrukaren Paul från Svensbyn. Makarna var först bosatta i hans hemgård innan de fick överta hennes hemgård i Blåsmark Jenny med rötterna i ett jordbrukarhem i Blåsmark hamnade i Stockholm, utbildade sig till förskollärare, gifte sig 1957 med Sven-Erik och bosatte sig i Stockholm. Som änka återvände hon till hembygden. - Det finns mycket att lära av dessa kvinnor som kan förklara varför de trots stort engagemang och stora förändringar under åren som gått inte utvecklat den form av utmattning som är så vanlig i dag. På min fråga vad som gjort att de orkat med genom åren så svarar de samtstämmigt "Vi trodde alltid att det skulle bli bättre". Vilket signalerar att de upplevde framtidstro, delaktighet och inflytande och det är kända viktiga faktorer för hälsa, konstaterar Birgitta Johansson.