Fyra gånger per år anländer en transport med två ton krossat glas till glasbruket på Furunäset. Där förvandlas det till allt ifrån figurer till flaskor. Ibland får hyttmästaren tag på gamla kristallkorkar vars flaskor för länge sedan gått sönder.
– Jag tillverkar flaskor till dem. Ibland ser jag originalet senare och den flaskan kan se helt annorlunda ut, säger Linda Isaksson.
Hon väljer att köpa in sopor från glasbruk i Småland som hon smälter ner för en mer hållbar verksamhet.
– Det har visar sig att hållbarhet alltid är vägen att gå, säger hon och tillägger att glas har en nedbrytningstid på en miljon år och att all kristall som inte återvinns hamnar på sopberget.
Vid återvinningen kan dammpartiklar bilda bubblor i glaset. Sverige var tidigare ledande inom kristallglasproduktion och inställningen till ”rent” glas finns fortfarande kvar, berättar hon.
– Finns det en bubbla så tänker man att ingen kan köpa det.
Men de flesta kunder bryr sig inte om det finns någon bubbla, har det visat sig.
Varje dag skyfflar Linda Isaksson in en mängd glas i smältugnen i rummet som ligger i anslutning till butiken och blåser nytt liv i det. Smältugnen har en temperatur på 1200 grader, vilket är energisnålast på världsmarknaden, berättar hon.
– Många höjer värmen när de smälter, men jag har valt att smälta i arbetstemperatur. Därför blir bland annat en del orenheter kvar.
Glaset ligger som en flytande, honungsliknande massa där inne. Det är morgon och dags för dagens första glashjärta. I och med covid-19 tappade Linda Isaksson företagskunderna som utgjorde ungefär hälften av omsättningen och saknade 40 000 kronor för att kunna betala räkningarna i april. För att rädda verksamheten gick hon ut på sociala medier och berättade att hon skulle tillverka glashjärtan till mors dag. Intresset väcktes bland Piteåborna och hittills har hon sålt 300 hjärtan.
– De kan skickas till någon som behöver uppmuntras. Jag fortsätter med dem så länge vi har distansering.
Glaset kallnar snabbt. Hon snurrar hela tiden på pipan samtidigt som hon formar hjärtat. Sedan sätter hon in det i kylugnen som har en temperatur på 500 grader.
– Lägger man in det för sent spricker det, förklarar hon.
Det var egentligen en tillfällighet att hon blev hyttmästare. Hon ville bli designer, men efter gymnasiet bestämde hon sig för att gå en prova på-kurs i glasblåsning i Orrefors. De rekryterade henne till en lärlingsutbildning.
– Jag halkade in på ett bananskal och blev kvar i tre år på utbildningen. De ville att jag skulle bli slipare, men jag krigade för en plats i hyttan.
Efter att ha jobbat först i Orrefors och sedan i Eskilstuna flyttade hon tillbaka till Piteå och startade sitt företag 2005. Utbildningen hon gick är nerlagd sedan 2012 och glasblåsning sköts nu industriellt.
– Glasblåsare är ett skrå idag, likt hattmakare och bokbindare. Jag är den sista generationen som arbetat inom industrin och Orrefors glasbruk, säger hon och är glad att hon hann uppleva glasblåsartraditionen innan förändringen.
Men det finns fortfarande kunder som efterfrågar glas som är tillverkade på det traditionella sättet, för hand. Linda Isaksson använder samma teknik som på romartiden.
– Folk verkar respektera ett gediget hantverk. De köper inte vad som helst. Man måste vara entreprenören som tar hantverket till nästa nivå, säger hon.