Tvisten mellan Peter Olsson, 46, och socialnämnden i Piteå kommun har avgjorts i förvaltningsrätten. Den 15 oktober slog domstolen fast att han inte har rätt till ersättning för att åka taxi till sin mammas stuga i Skellefteå enligt lagen om riksfärdtjänst.
”Det är ostridigt i målet att Peter Olsson har ett funktionshinder som hindrar honom att ensam genomföra en resa med kollektiva färdmedel mellan Piteå och Skellefteå. Såvitt framkommit klarar han dock resan om han har en ledsagare med sig. Det åligger den enskilde att själv anlita en ledsagare”, skriver förvaltningsrätten och hänvisar till en dom i kammarrätten från 2009.
Saken försvåras med att socialnämnden inte vill ge Peter Olsson någon ledsagare.
– När kommunen svarar att Peter kan åka buss med ledsagare då blir man milt uttryckt irriterad när de i nästa stund avslår ansökan om ledsagare, säger Marie Asplund, god man åt sin funktionshindrade son.
Peter Olsson är autistisk, saknar ett eget språk och kan inte kommunicera med sin omgivning. Han bor på ett gruppboende i centrala Piteå och träffar inte många människor. Marie Asplund har alltid tagit hem sonen på helgerna och nu när hon är pensionär var förhoppningen att vara mer i stugan utanför Skellefteå.
– I dag är det jag som står för kostnaden som jag kan tycka kommunen borde stå för. När jag jobbade så åkte jag hem varje söndag. Nu behöver jag inte det. Då tänkte jag att det vore toppen om Peter åtminstone en helg i månaden skulle ta sig ned och hem själv och så skulle jag få vara kvar.
Enligt socialnämnden i Piteå är det resenärens ansvar att själva skaffa någon som kan vara ledsagare. Kostnaden hamnar då på Peter Olsson.
– Kommunen har dragit in ledsagare och kontaktpersoner för de som bor i gruppboenden och hävdar att personalen ska sköta den tjänsten. Det går inte som det ser ut i dag. Det tar flera timmar om någon ska följa honom till Skellefteå och på helgen är det bara en person som jobbar på gruppboendet. Då måste man bemanna upp, säger Marie Asplund.
Marie Asplund är ordförande i FUB Piteå, en intresseorganisation som arbetar för att personer med utvecklingsstörning ska kunna leva ett gott liv. När PT träffade henne och sonen Peter Olsson 2014 hade han varit utan kontaktperson i fem år. Kommunens besparing på 480 000 kronor hade i hans fall inneburit att ”kompisen” försvunnit.
– Peter hade en jättebra kontaktperson. Det var en kille i hans egen ålder som tog med honom på hockeymatcher och till kompisar. Peter har inga vänner utanför sin gruppbostad nu. Han har inget socialt liv om det inte vore för att han kommer hem ganska ofta. Vad händer den dagen jag inte kan eller finns? Vem ska då föra hans talan? Vem ska han umgås med?
Marie Asplund har själv hört kommunföreträdare resonera om att Peter Olsson och andra i hans situation inte är isolerade eftersom de har gruppboende och daglig verksamhet på veckorna.
– Själv tycker jag man är isolerad om man bara umgås med de man bor och jobbar med. Enligt LSS ska en person med ett funktionshinder ha lika goda levnadsvillkor som oss normalstörda. Då kan man inte ta ifrån deras förutsättningar.
Kommer ni att överklaga domen?
– Jag tror det är svårt då det finns en dom. Men bara för att det finns det så behöver inte kommunen leva efter den. Det finns andra kommuner i Sverige som gör på ett annat sätt. Jag förstår att Piteå kommun har det svårt med den budget de har, men det är ingen ursäkt. Det rör sig om en liten kostnad