Till det yttre liknar den en kramgod liten pälsbeklädd krabat med ursnälla ögon.
Skenet bedrar dock.
Mårdhunden är en marodör som förökar sig i kanintempo, som rensar markerna från fågelägg och som kan bidra till spridningen av rabies och dvärgbandmask.
– Får arten växa fritt hotas bärplockningen i framtiden eller människors möjligheter att släppa sina hundar lösa i skogen på grund av smittorisken, säger Ulrika Jakobsson.
Ryskt ursprung
Mårdhunden kommer ursprungligen från Ryssland där den en gång avlades för pälsens skull.
Men uppfödarna tappade kontrollen vilket drabbade Finland där rovdjuret fått starkt fotfäste.
Från Finland har djur sökt sig vidare in i östra Norrbotten. Men för att hejda intåget på svenskt territorium har myndigheterna mobiliserat, och mellan 2010–2013 sköttes den kampen med hjälp av 52 miljoner kronor från EU.
Nu har naturvårdsverket tagit över och driver ärendet via Jägareförbundet, där Ulrika Jakobsson från Luleå utgör spindeln i nätet med sex anställda fältarbetare till förfogande.
Effektiva metoder
– Genom åren har vi utarbetat effektiva metoder för att spåra och eliminera mårdhundar, säger hon.
Taktiken är att hela tiden upprätthålla en "pool" med 20-talet djur som infångats, steriliserats, försetts med gps-sändare och släppts fria.
– Vi kan följa deras framfart i speciella dataprogram. En ensam mårdhund söker alltid en partner och anstränger sig mycket i den ambitionen. Då är djuret i rörelse över stora områden. Blir de stilla i mer än en vecka talar mycket för att de fått kontakt. Då agerar vi, söker upp djuren, avlivar partnern, eller plockar in den i "bemanningspoolen" om något sändardjur fallit bort.
Via poolmetoden har ett par hundra djur kunnat avlivas i projektet.
Rörelsekameror
– Vi har även omkring 200 rörelsestyrda kameror utplacerade i länets skogar. Kamerorna registrerar även andra djur men vi har trots allt lyckats få en god uppfattning om förekomsten av mårdhundar, säger Ulrika Jakobsson.
Sverige är mårdhundarna begränsade till Norrbotten och Västerbotten.
Mest hemsökt är östra Norrbotten men även i Pitebygden görs observationer även om det inte är alltför vanligt förekommande.
– Det viktigaste är att vi får fortsätta våra ansträngningar. Utan projektets existens skulle mårdhundarna tveklöst ta över i skogarna, säger Ulrika Jakobsson.