Fredriksson gör personliga val
MARIE FREDRIKSSONMin bäste vän(Capitol/EMI)PPP
misstämmer det. (Kjell Andersson på EMI har gjort många klassiska omslag. Det här blir inte ett av dem.)
På "Min bäste vän" samlar Marie Fredriksson ett antal svenska låtar som betytt mycket för henne genom åren. Det blir en sympatisk kompott med tyngdpunkt på klassiker av John Holm,
Mikael Wiehe och Pugh Rogefeldt. Resultatet pendlar mellan det tråkigt duktiga och det riktigt starka.
Produktionen, signerad maken Mikael Bolyos, är sällan av det modigare slaget, men tillsammans med välbeprövade musikernamn som Ola Gustavsson och Staffan Astner blir det en habil coverplatta med låtval som känns personliga, om än inte originella rakt av.
"Min bäste vän" är hennes första svenskspråkiga album sedan tio år gamla "I en tid som vår". Det är utan tvekan på svenska hon gör sig bäst och visar att hon är en av Sveriges stora sångerskor. Och ju kärvare stämningar desto bättre. Den lätt episka versionen av Pugh Rogefeldts "Aftonfalken" är ingenting annat än en fetrysare med sångarrangemang som får huden att knottras. Ödslig elgitarr och ett tickande väckarur förstärker ytterligare när Fredriksson gör det vackra vemodet till sitt. Den framviskade "Din bäste vän" med ständigt aktuellt budskap bjuder på ett skönt möte mellan jordiga gitarrer, hudnära sång och ett programmerat rytmspår.
Sedan finns det tyvärr några låtar som är ... inte direkt dåliga, men onödigt trevliga till sin karaktär. Marie Fredriksson är alltid som bäst när hon verkligen känns, när varje strof får betyda någonting, inte i tryggt lagom-läge som i den såsiga reggae-versionen på Hoola Bandoola-klassikern "Vem kan man lita på?". Nåja. Två år gamla "The change" var säkert nödvändig terapi efter en tuff sjukdomstid, men den här gången känns det om inte som en comeback, så åtminstone som en riktig hemkomst. Välkommen.
Så jobbar vi med nyheter