Fredrik Mattsson är en upptagen mångsysslare

Hans första skivor var "My aim is true" (Elvis Costello) och "Slow train coming" (Bob Dylan). När polarna lyssnade på Kiss ristade han in "Eldkvarn" på skollinjalen. Fredrik Mattsson håller med om att hans musiksmak var brådmogen. Han minns tillbaka till Vallsberget-galor, skivlyssning på Beliva och konserter på gamla Don Peppino.

Togs med storm

- Mitt första musikaliska upplevelse var när lokala bandet Nirvana spelade i Badhusparken. Jag var 12 och min storebror skulle dit och kolla. Jag fick inte riktigt vara med. Jag smög dit, stod bakom ett träd och bandet spelade "Like a hurricane". Då hände nåt. Man fattade vad man ville göra.

Brodern i fråga, Andreas Mattsson, en gång frontfigur i den svenska indierockens flaggskepp Popsicle, i dag låtskrivare åt en lång rad artister.

Har ni spelat mycket tillsammans?

- Vi är nära som bröder, men vi har aldrig gjort någonting ihop tidigare innan den här singeln.

Du kände aldrig avund när han lyckades så bra med Popsicle?

- Nä, jag har alltid tyckt att det är bra, det han gjort, att det är kul att någon gjort bra musik bland all skit. Jag har lärt känna många musiker tack vare honom.

Kontrakt med Andersson

Han har spelat i band sedan i mellanstadiet. Rockandet, som kom att gå via Ripp-Rock-eran på 80-talet, fortsatte även sedan han fick Stockholm som bas. Där har han bland annat sjungit i Pony, ett band som kontrakterades av maktfaktorn Kjell Andersson på EMI.

- Vi var det första engelskspråkiga band han "sajnat" sedan Roxette. Han ville att vi skulle börja sjunga på svenska, men det ville inte vi, så där skildes våra vägar.

Fredrik Mattsson har skrivit låtar tänkta åt andra artister, men känner att det inte är hans grej och att han inte har tid.

- Det är så jävla mycket spekulation. Man fick uppdrag. "Skriv en låt som är så här" och så hände ingenting. Det kändes inte kul.

Du har en bror som bevisligen gör väldigt mycket "brödskrivande".

- Han gillar ju det och han får skriva för de artister han vill. Han är ju väldigt bra på att skriva låtar och han och Niclas (Frisk) har hittat fram till ett sound som folk vill ha.

Tennisgäng blev band

Fredrik Mattsson sjunger och spelar gitarr och bas i Little red snapper, har svenskspråkiga soloprojektet KFM och dessutom spelar han bas i popbandet Dorian Gray.

- Just nu är det Little red snapper som snurrar fortast. Det är svårt att hinna med allt, säger småbarnspappan som till vardags jobbar som styrelsesekreterare på Amnesty.

Little red snapper var i grund och botten ett gäng polare som träffades för att spela tennis en gång i veckan.

- Vi letade efter band som vi alla gillade, Jayhawks till exempel, och bestämde oss för att skriva låtar i den andan.

Bandet fick skivkontrakt och spelade in debutskivan "innan vi kunde låtarna". Den 13 augusti börjar man spela in uppföljaren i legendariska Atlantis-studion med Jari Haapalainen som producent. "En riktigt cool snubbe och väldigt seriös".

Allt eller inget

Debutskivan (såldes i en specialvariant till Vin och sprit som gav bort den till sina kunder) är inspelad på kort tid. Den här gången blir det en "lyxigare" platta. Så småningom bär det av till Nashville för att visa upp sig för branschen. Medlemmarna gör mycket av jobb med planering och marknadsföring på egen hand.

- Vi ska försöka gå andra vägar än de gängse. Vi kände att det var läge att kolla hur vi uppfattas i USA. Vi har kört några test-mail till bolag i Nashville och folk har tyckt att det är jättebra. Vi ska försöka få en "deal" i USA. Vi har haft frekventerad kontakt med flera bolag. Vägen ligger öppen. Allting eller ingenting kan hända.

Att spela er musik i USA, är det inte som att sälja sand i Sahara?

- Man tror det, men de verkar tycka att det är så jävla fräscht med ett band som låter som oss och kommer från Sverige. Jag tror att vi har någon speciell "twang" som ... Det finns en indiepop-gen i oss som gör att vi kanske låter fräschare.

Drömlag på skivan

Parallellt jobbar han med soloplattan som KFM (står för Karl Fredrik Mattsson). Han satt barnvakt i utbyte mot studiotid i storebrors studio, vilket resulterade i singeln "En gång var", som går ut till radion i dagarna. Andreas Mattsson har suttit i kontrollrummet.

- Man känner ju varann så väldigt bra. Han sitter och är gravallvarlig och man frågar "hur var det där" och han svarar "otroligt bra". Hans mimik ... Han är ju ingen jublande kille, men det är riktigt skoj att jobba med honom.

Ett riktigt "dreamteam" är på gång för den platta med KFM som planeras, eller vad sägs om namn som Jerker Odelholm (Ulf Lundell, Lars Winnerbäck), Thomas Tjärnkvist, Niclas Frisk och eventuellt Nicolai Dunger?

Hur beskriver du ditt svenskspråkiga material?

- Låtskriveriet är ganska likt det jag gör på engelska, men om man spelar countryrock och sätter svensk text på det tänker man direkt på Peter LeMarc. Jag kan gilla honom, men man vill hitta det egna soundet, uttrycket och texterna. Det är bra att jag inte har gett ut någonting tidigare. Nu har jag någonting bra på gång.

Som en tratt

- Man är ju som en tratt. Det som kommer ut är summan av allt jag lyssnat på.

Vad gillar du bland svenska artister?

- John Holm tycker jag är, eller var, riktigt bra. Eldkvarn gillar jag. Japop, med Mona Sahlins brorsa, Lustans lakejer, Ratata, Olle Ljungström och Håkan Hellström naturligtvis.

Ju mer Fredrik Mattsson jobbar med musik desto mer vill han lyssna själv.

- Men det är så jävla mycket som är dåligt. På radion ... (suck) Det är jobbigt. Därför hoppas jag att de ska ta den här singeln (skratt). Vi får se.