Fräsch bop på Valdino
Konsert: Fredrik Lindborg kvartettPlats: Jazz i Piteå, ValdinoLängd: 45 + 60 minuterPublik: Ett 70-tal, åldersblandatEKONSERT
Lindborg själv är ett riktigt pokerface. Jag ser honom aldrig sluta ögonen och han ser oberörd ut mest hela tiden. Förmodligen skulle det "låta" ännu bättre om hans spel om han såg mer lidande ut. Tonkonsten är det ju inget fel på. Jag står fast vid att han har snygg, lagom rå ton för det han gör och spelet är kontrollerat, tydligt och exakt. Till skillnad från insatserna med gruppen Marmaduke härom året får han här blomma ut ordentligt. Dessutom kliver han kvickt som en vessla åt sidan när han gjort sina insatser för att ge plats åt sina kumpaner. Stiligt, men det vore dumt att inte låta en sådan konstellation glänsa. På ett gruppdynamiskt plan lyckas man riktigt bra. Det är lyhört och mellan musikerna noterar jag flera ögonkast av typen "aha, vad gjorde du där". Vikarierande Martin Höper gör ett fullgott inhopp för Kenji Rabson som är upptagen på annat håll. Moussa Fadera håller ångan uppe bakom sitt batteri och ska vi tillåta lite nörderi så är det hans frenetiska ride-spel som imponerar mest.
Självförtroendet är det inget fel på. Programmet är späckat med egna kompositioner, företrädesvis från färska cd:n "The General". Latin-numret "Miss rumba queen" har enkelt meloditema och blir en lekfull upplevelse ner till minsta minimalistiska beståndsdel. "The general" med sitt synnerligen groovebaserade bassolo drar ner en av kvällens mest hjärtliga ovationer och gitarristen Gustav Lundgren firar härliga triumfer där han surfar fram på en våg av toner i "Waltzin’ four". Det är egentligen bara "Needle valse" som är seg och saknar tydlig riktning denna sköna jazzkväll.
Så jobbar vi med nyheter