Tor Karlsson är lika upprörd som assistenterna och Ulrica Hortlunds familjemedlemmar.
– Jag har jobbat inom psykiatrin hela mitt liv och jag vet hur mycket ett sådant här beslut kan ödelägga. Det känns verkligen helgalet.
Han tycker det är bedrövligt att en tjänsteman ska fatta ett sådant stort beslut efter två timmars samtal med Ulrica och utan att ta hänsyn till de många intyg som finns.
– Det är som att köra en bil och plocka bort ratten och bromsen och hoppas att någon hinner ta över innan de kraschar.
Hans förslag till försäkringskassan var att minska antalet assistanstimmar och sedan göra en utvärdering efter något år.
– Då har vi åtminstone någon chans att förbereda henne för vad som väntar. Ett helt steg är överhoppat, men det känns som att köra skallen i väggen, ingen vill lyssna.
2010 gjordes en stor utredning och det var då man kom fram till hjälpbehovet som är i dag.
– Men nu är det värt bara 1 och en halv timmes hjälp. Om försäkringskassan tillbringat mer tid med henne skulle de förstå hennes hjälpbehov. Jag har varit med och sett hur det rasat och kraschat vid förändringar. Nu har vi sett att hon sakta men säkert går framåt med assistenternas hjälp.
Han har lagt ner tid och energi i ett försök att få försäkringskassan att förstå, men utan resultat.
– Jag har aldrig varit med om en sån här situation. Om det inte löser sig måste jag och anhöriga spendera mer tid hos henne. Hemtjänst passar inte Ulrica som har svårt med många nya människor och hemtjänsten har inte den tid som krävs.
När försäkringskassan drar in så blir det kommunens ansvar att lösa problemet.
– Vi har pratat med kommunen och de gör vad de kan, men det har varit semestertider. Ulrica vill inte heller på ett boende, hon är livrädd för det.