Förutsägbar nostalgikväll
Konsert: Love is all you need Medverkande: Liverpool och The Repeatles samt Claes af GeijerstamPlats: Restaurangen, Pite havsbadLängd: 47 + 51 minuterPublik: 350 personer varav 20 barnEKONSERT
Publiken har blivit äldre och revolutionens musik får i dag ackompanjera styrdans och middagssittning.
"Skriv i tidningen att vi blev skickade från dansgolvet" utbrister en irriterad dansör när Clabbe bett alla danssugna att skringra sig för att de sittande åhörarna närmast scenen ska se bättre. Och visst, vill folk dansa bör de väl få göra det.
Showen balanserar mellan det rutinerade och det rutinmässiga. Inledningsvis är publiken inte så lite seg och det börjar med lätt slagsida när Repeatles håller i rodret. En slamrig och osynkad "When you walk in the room" (Searchers), en okej "Just one look" (Hollies) och en orepad, oinspirerad "Substitute" (The Who). Sedan ordnar det upp sig i en välgörande "Mr Tambourine man" och en massiv "Let’s dance". Clabbe alternerar på sång, kör, tamburin och elgitarr, men nog är det som presentatör han har sina största förtjänster.
Överraskningarna är noll. Det är breda vägen och rätt polerade varianter av klassiska hits som serveras. Har du önskat en adrenalinstinn "Helter skelter" eller en furiös "My generation" har du kommit fel.
Jag sätter frågetecken för trista framföranden av "Yellow submarine", "Cadillac" (med Clabbe på sång) och en synnerligen uddlös "California dreaming".
För första gången ser jag folk styrdansa till "Jumpin’ Jack Flash" och jag ser för ett par sekunder mig själv som 50-plussare görandes detsamma till Metallicas "Enter sandman". Tempot är ungefär detsamma.
Om kollegorna bitvis låter lite darriga känns Liverpool desto tryggare. Gitarristen Sebastian Roos adderar lite rockstjärneglans. Han sjunger en finfin "Yesterday" och gör överlag ett bra jobb som gitarrist.
Det förvånar mig att Clabbe, som tillhört en jury som ständigt påtalar vikten av att vara rätt klädd för stilen, ser ut som om han kommer direkt från en after work-sittning med polarna. Klädmässigt får han mig att tänka på tråkmånsen som vägrar klä ut sig trots att det står maskerad på inbjudningskortet. Ska vi ändå snöa in på "detaljerna" känns det synd att inte Liverpool, som i övrigt lyckas rätt bra med att låta 60-tal, inte kör med ett "oborstat" Ludwig-set i stället för moderna trummor.
När Liverpool-grabbarna kommer in efter paus iförda Sgt Pepper-uniformer och täcker in både "Lucy in the sky with diamonds" och "With a little help from my friends" känns det för en stund riktigt genomtänkt.
Trots Liverpools rätt gedigna Beatlescovers vill det inte riktigt tända till, om än temperaturen höjs och det blir lite uppsluppet mot slutet i extranumren "Hey Jude" och "Rock ’n’ roll music" med samtliga medverkande på scenen.
Jag vet inte vad som skulle ha fått fart på den här festen. En psykedelisk ljusshow a la Tages 1967 eller en modigare låtlista kanske. Hur som helst, här saknas någonting.
Så jobbar vi med nyheter