Regelverket för personlig assistans är snårigt, samtidigt som LSS-lagen tydligt anger att personer med funktionshinder har rätt att få sina grundläggande behov tillgodsedda.
– Men ett antal domar i förvaltningsdomstolen på senare år har ändrat praxis, vilket lett till att fler förlorat assistanstimmar när deras fall omprövats, säger Ann Wennerkull, verksamhetschef för Stöd till vuxna funktionsnedsatta vid socialförvaltningen, som handlägger LSS-ärenden i kommunen.
Domsluten innebär att ramarna för vad som anses vara ”grundläggande behov” har blivit snävare. Detta i kombination med att regeringen 2016 ställde krav på att Försäkringskassan kostnader för personlig assistans skulle dämpas har inneburit att kassan blivit tuffare i sina bedömningar.
– Det grundläggande behovet är lagstadgat, men utöver det kan personen ha vad som kallas ”övriga behov”, och dessa insatser får då bekostas av kommunen, säger Ann Wennerkull.
Vid en och samma insats, exempelvis när brukaren behöver hjälp med matning, så räknas det som ett grundläggande behov. Men momentet att skära upp maten anses inte vara grundläggande. Den delen faller då på kommunens ansvar.
Den nya hårdare praxisen har gjort att fler brukare hamnar under 20 timmar i Försäkringskassans bedömning. Det innebär i sin tur att det är kommunen som i slutänden får stå för hela kostnaden för personlig assistans. Staten betalar nämligen bara assistansersättning för insatser utöver 20 timmar. Det är den mekanismen som gör att kostnaderna börjat skena för alla landets kommuner. Piteå är alltså inget undantag.
– Jag har länge uppmärksammat politikerna på att detta skulle inträffa, säger hon.
Ann Wennerkull är långt ifrån den enda som är kritisk till att kommunerna inte fått någon kompensation från staten trots att kommunerna nu får ta ett allt större ekonomiskt ansvar för personlig assistans. Att det finns två huvudmän, kommunerna och Försäkringskassan, med delat ansvar för LSS, gör dessutom ansvarsfrågan komplex.
– Det borde vara en huvudman. Men jag vill understryka att kommunen har ett gott samarbete med Försäkringskassan lokalt, säger hon.
Den hårdare praxisen började få fullt genomslag under 2017, men flera uppmärksammade fall på riksplanet och kritikstormen som följde gjorde att regeringen införde ett tillfälligt stopp mot neddragningar som inte hunnit genomföras.
Enligt Ann Wennerkull kostar en brukare med ett ”normalbehov” av hjälp, som kommunen måste bekosta helt själv, 1,9 miljoner kronor. Det är ökningen inom den gruppen som skapat underskottet. Inget tyder på att kostnadsökningen mattas av inom överskådlig framtid.
– För 2018 räknar vi preliminärt redan nu med en kostnadsökning på 12,9 miljoner som inte är budgeterad. Och det är en kostnad som sannolikt kommer att öka under året, säger Ann Wennerkull.
christina.simma@pt,se
0911–645 49