Fortsatt kamp för röstsvag grupp

De utvecklingsstörda är ingen röststark grupp. I Piteå lever många av dem med liten eller ingen kontakt med ”den vanliga världen” sedan deras kontaktpersoner i ett slag drogs in 2009. Men deras anhöriga fortsätter kampen.

Marie Asplund har kämpat hela livet för sonen Peter Olsson. Nu, när han är vuxen, handlar det om rätten till kontaktperson. En kompis.

Marie Asplund har kämpat hela livet för sonen Peter Olsson. Nu, när han är vuxen, handlar det om rätten till kontaktperson. En kompis.

Foto: Maria Johansson

PITEÅ2014-09-12 19:35

Piteå kommun sparade 480 000 kronor på den åtgärden, en spottstyver i den kommunala budgeten, men enligt principen "många bäckar små" en del i den allmänna kostnadsjakten. Men för de som drabbades var åtgärden skillnaden mellan att leva ett rikt liv eller att bara finnas till. Kontaktpersonen var ofta den enda de kände utanför boende och/eller familj. En kompis de kunde göra något vardagligt kul med ibland.

För nu 43-årige Peter Olsson (se artikel här intill) och andra i samma situation försvann livets guldkant – "kompishänget", bio- och hockeybesöken, promenaderna och "fika-på-stan-svängarna".

Ett gott liv

FUB/Piteå har sedan dess fört en intensiv kamp för sina medlemmar och anhöriga. FUB är en intresseorganisation som arbetar för att barn, ungdomar och vuxna med utvecklingsstörning ska kunna leva ett gott liv. Det är det kampen handlar om. Rätten till ett gott liv.

FUB:s anmälan till socialstyrelsen ledde i januari 2012 till att Piteå kommun ombads yttra sig om de anmälda missförhållandena i gruppboendena. Av det svar som kom in en dryg månad senare framgick att socialnämnden visserligen tyckte att kultur- och fritidsaktiveter för boende i gruppbostad var personalens ansvar, men att boendeformen innebar "en begränsning i det individuella utrymmet" med "tydliga gränser för hur väl vi kan tillgodose de olika behoven av aktiviteter".

Det handlade kort sagt om personalbegränsningar. Exempelvis ensamarbete, som innebär att knappt ens kollektiva aktiviteter kan klaras av och att spontana (framför allt kvälls-) aktiviteter är helt uteslutna om den boende inte själv kan ta sig till och från exempelvis en handikappdans på egen hand.

"Fixa"

Socialstyrelsens beslut var enkelt – fixa. Eller mer formellt att den ställde krav att socialnämnden skulle "säkerställa de boendes möjligheter att delta i fritids- och kulturella aktiviteter utifrån den enskildes individuella behov". Detta för att leva upp till kraven i LSS, lagen som reglerar funktionsnedsattas rättigheter.

Från kommunens sida redovisade man nu en betydande förstärkning – en tredubbling – av vikarieanslagen som lösning på problemen. Med utökade möjligheter att ta in vikarier och därmed lättare kunna göra schemaförändringar skulle boendepersonal kunna följa enskilda individer, eller ännu hellre flera brukare, till exempelvis FUB-dans kvällstid. Förstärkningen skulle för säkerhets skull även utvärderas genom en enkät till personalen för att säkerställa att den gett önskat resultat.

Och med detta lät sig socialstyrelsen nöja. Ärendet avslutades i slutet av april 2013 med motiveringen att "relevanta åtgärder har vidtagits".

Problemet kvar

FUB anser dock att problemen är precis desamma i dag. En viss vikarieförstärkning har märkts av, men schemaförändringar och initiativ till individuella aktiviteter är ingenting som kommer av sig självt och på det stora hela är det precis likadant fortfarande.

– Det har gjorts punktinsatser, till exempel ledde "guldkantspengarna" ifjol till en fest för alla gruppboenden, men det är ju inte det vi efterfrågar, inte heller hemmadagar där de får hjälp med städ och tvätt utan egna, roliga vardagsaktiviteter. Kontaktpersoner helt enkelt, säger Marie Asplund, FUB/Piteå.

Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!
Läs mer om