"Försvaret svek mig efter sprängolyckan"

Det knappa halvåret som FN-soldat i Mellanöstern under slutet av 70-talet beskriver Matz Lindberg som sitt livs mest minnesvärda tid.
- Allt jag fick se och uppleva sitter fortfarande djupt inpräntat. Och då tänker jag inte enbart på olyckan.
Matz var 22 år fyllda när en stridsvagnsmina slet sönder den jeep han körde under ett spaningsuppdrag i södra Libanon.
Kompisen Karl-Oskar från
Kiruna satt intill och dog direkt. Matz ådrog sig allvarliga splitter- och brännskador i huvudet, på
armarna, ben, fötter och en komplicerad fraktur på höger vrist.Under två veckor fick 22-åringen från Piteå specialistvård på ett israeliskt sjukhus i hamnstaden Haifa.
- Så långt var uppbackningen hundraprocentig från den svenska FN-bataljonen. Jag fick personliga besök av både befäl och soldatkompisar, minns Matz.
Men stödet från Försvarsmakten skulle visa sig högst temporärt.
Möttes av - ingen
- I efterhand, nu på senare år, när jag läser om andra skadade svenska FN-soldater utomlands vaknar tankarna; "Bara de inte blir lika taskigt behandlade som jag blev".
När Matz Lindberg efter sjukhusvistelsen kördes gipsad och medfaren i ambulans till flygplatsen i Haifa, för hemresa till Sverige, fanns hans mamma med som ledsagare. Tre säten hade bokats i ett reguljärt plan för att bereda Matz liggyta.
- När vi landade i Sverige fanns inte en enda militär representant som mötte oss, varken på Arlanda eller på Kallax. Jag tyckte det var märkligt på grund av min situation och eftersom olyckan hade varit så omskriven.
Oengagemang
Försvarsmaktens frånvaro och likgiltighet har varit bestående.
- Jag har aldrig fått en enda påringning, inga besök, råd, reaktioner eller rehabilitering. Inga frågor har ställts. Jag har aldrig fått någon vägledning om försäkringar och inte en enda krona i ersättning.
- Jag lämnades totalt ensam att lösa alla praktiska och känslomässiga frågor.
- Men min uppfostran och min ungdomliga naivitet förbjöd mig att ställa krav, eller göra efterforskningar. Då var jag mest nöjd över att vara hemma, visserligen fysiskt defekt, men ändå tillbaka i trygga Piteå.
På senare år har Matz skador börjat göra sig påminda i allt högre grad.
- Jag plågas av svåra smärtor i ett knä och fot, och har blivit rådd att steloperera foten. Jag har kraftigt nedsatt hörsel på höger öra, och besväras av skadorna kring ena ögat och kinden.
- Alla smärtorna påminner mig ständigt om hur lindrigt Försvarsmakten kommit undan. De svek mig och har inte lyft ett finger för at ta arbetsgivaransvar.
Allt detta har Matz Lindberg
beskrivit i ett brev till försvarsminister Sten Tolgfors.
- Jag skrev brevet för att göra honom uppmärksam på brister som kan drabba andra FN-soldater, men även för att få någon slags ekonomisk upprättelse.
Tolgfors och försvarsdepartementet har i sin tur bollat över ärendet till Försvarsmakten - som gett Matz följande svar:
"Det är den som vållar en personskada, genom uppsåt eller vårdslöshet, som skall ersätta skadan - och i det här fallet kan i n t e Försvarsmakten anses vållande", konstaterar departementets juridiska enhet.
Dessutom, menar man, är alla eventuella ersättningsanspråk
redan preskiberade.
- Jag är medveten om att det gått väldigt lång tid efter olyckan. Men både för mig själv och alla framtida FN-soldater känns det viktigt att driva frågan och jag kommer fortsätta min kamp, i första hand med ett nytt brev till försvarsministern, säger Matz Lindberg, 53 år, till vardags språklärare på Studiecentrum i Piteå.

"Försvaret svek mig efter sprängolyckan"

Matz Lindberg, Piteå, skadades svårt i en sprängolycka i FN-tjänst i Libanon för 30 år sedan.- Ett av såren läker aldrig, det att Försvarsmakten lämnade mig helt i sticket, utan minsta stöd eller en enda krona i ersättning.