Professorn och Kol-forskaren Karin Wadell till exempel. Hon är fysioterapeut i botten och har jobbat mycket med hjärtlung-patienter, år 2000 blev hon doktorand och forskar sedan dess om Kol.
Karin Wadell har tidigare forskat och föreläst om nyttan med varmbadsträning, men har breddat ämnet att gälla all fysisk aktivitet.
För fysisk aktivitet är viktigt för Kol-patienter. Jätteviktigt, faktiskt.
– Vi kan inte göra så mycket åt den nedsatta lungfunktionen och de ventilatoriska begränsningarna, men vi kan göra väldigt mycket åt det allmänna välbefinnandet, säger hon.
Wadell berättar att det till och med finns forskare som menar att Kol är en skelettmuskelsjukdom lika mycket som en lungsjukdom. Detta då muskelmassa och styrka är så mycket lägre/sämre hos Kol-patienter än hos friska människor.
Att inte få luft, att inte orka gå gör förstås också att Kol-sjuka är fysiskt inaktiva – vilket på sikt bidrar till ett försämrat tillstånd.
Professor Wadell berättade också om vilka krav man ska kunna ställa på sjukvården. Hon konstaterar att vården ofta inte vet hur de ska bemöta patienter och behandla exempelvis exacerbation, ett akut försämrat sjukdomstillstånd. Ändå är Kol den tredje vanligaste dödsorsaken och en betydligt vanligare sjukdom är exempelvis diabetes.
Om bemötande, att tidigt få en diagnos och en korrekt behandling, talade också Martin Lång, länsordförande i Hjärtlung där man utbildat hälsocoacher och påverkat socialstyrelsen i frågan.
Uppemot 700 000 människor beräknas lida av Kol, men inte ens hälften diagnosticerade – och får alltså inte rätt hjälp.