På väggen i vardagsrummet hänger porträtt av barnen som små, och så en bild som togs av Andreas den där sista kvällen. Vid festliga tillfällen tvinnade han mustaschen med ett särskilt vax, berättar Marianne Ylipää.
– De hade tejpat över såret.
Marianne Ylipää drar med fingret över sin egen hals. Sorgen ständigt närvarande i blicken.
När rättsläkaren var klar med kroppen fick hon och maken Per-Erik Ylipää åka till sjukhuset och se sin påklädda son. Då hade två veckor passerat efter den brutala knivattacken. Marianne Ylipää tar ett avgrundsdjupt andetag innan hon fortsätter berättelsen:
– Det kändes ändå bra att få se honom.
Björkarna spirar och längs småvägarna i Hortlax vinglar hjälmprydda barn på sina cyklar. I huset där Andreas Ylipää växte upp bjuder Per-Erik och Marianne på kaffe. Golden retrievern Eddie har slagit sig till ro på köksgolvet efter idoga försök att få busa med PT:s reporter. Två av hushållets fyra katter kikar nyfiket ner från klösträdet, centralt placerat i köket.
– Andreas var en stor djurvän. Han blev arg på personer som är dumma med djur, säger Marianne Ylipää.
Paret beskriver sonen som en lugn, ordningsam ung man som ogillade bråk. Samhällsintresset var stort.
– Han var väldigt insatt i politik, historia och religion. Han läste mycket och kunde mycket, berättar Marianne Ylipää.
Andreas vistades gärna ute i naturen. Och i garaget, mekandes med sina motorcyklar. Teckning var ett annat intresse.
– Motorcykeln som är på gravstenen har han själv ritat. Jag tog med bilden till stenhuggeriet, säger Per-Erik Ylipää.
Andreas Ylipää var självlärd inom teckning. Andra stora intressen var motorer och friluftsliv.
Halloweenhelgen 2014 skulle bli starten på ett nytt kapitel i Andreas Ylipääs liv. Under det halvår han jobbat som mekaniker på I19 i Boden hade han bott på logement. Under lördagen hjälpte föräldrarna till med flytten till en efterlängtad egen lägenhet, ett stenkast från arbetet. På kvällen var det 40-årsfest för en kompis i centrala Piteå, sedan utgång på Lemon tree.
Klockan passerade midnatt, timmarna gick. Hemma i Hortlax väntade Per-Erik och Marianne på att Andreas skulle komma hem. I stället knackade två poliser på dörren.
– Tiden efteråt … man är så i chock. Det gick inte att sova de första nätterna, det gick inte att blunda, berättar Marianne Ylipää.
"Omgivningen har verkligen varit stöttande. Det har betytt oerhört mycket", säger Marianne Ylipää om den svåra tiden.
Mitt i allt behövde många praktiska saker ordnas. Konton skulle avslutas, telefonabonnemang sägas upp.
– Och så säga upp lägenheten och fara och tömma den. Andreas chef på I19 erbjöd sig att hjälpa oss. De kom sju, åtta stycken och hjälpte oss att bära ut alla saker, minns Marianne Ylipää.
Med tacksamhet beskriver makarna ett kompakt stöd från släkt, vänner och bekanta.
– Grannarna var över med fika och mat. En granne hade gjort köttsoppa som hon kom med direkt efteråt. Sedan var de hit från Pelles jobb i omgångar, säkert 14-15 stycken som kom med matkorgar och frukt.
Prästen Hans Marklund kom också att bli ett stort stöd för makarna Ylipää och Andreas syster, som fortfarande bodde hemma.
– Han var här den där natten. Sedan har jag ringt honom och han hälsade på och sådär, berättar Marianne Ylipää.
"Andreas tyckte om när familjen var samlad. Han älskade julen och andra stora högtider", säger Marianne Ylipää och visar några av sonens favoritjulpynt som ömt plockas fram varje jul.
Svartvita perserkatten Magnus skrider graciöst över köksgolvet, slår sig ner och blickar ut över rummet.
– Det är gamlingen, han är fjorton och ett halvt, upplyser Per-Erik Ylipää.
Efter rättegången i april 2015 gick han tillbaka från sjukskrivning till jobbet på Coop. Först på halvtid, sedan heltid. För Marianne, som springvikarierat inom barnomsorgen under många år, blev det däremot problem.
– De tar bara ut vikarier hela dagar. Jag kände att det blev för jobbigt, vart skulle jag ta vägen om jag kände att jag måste gå ifrån? Jag frågade Försäkringskassan om jag kunde få börja att jobba två timmar per dag i ett par veckor och sedan utöka men nej, jag fick inte arbetsträna eftersom jag inte hade en fast tjänst.
Hon blev kvar hemma och sedan dess har paret levt på en lön.
– Vi har inte så stora utsvävningar så, men nu har jag börjat ta ut lite pension, säger Marianne Ylipää.
Skadestånden till makarna Ylipää ligger i dag hos Kronofogden. Men några pengar räknar de inte med att få. "Det kan vi glömma".
Clyde Hansson och Rasmus Enmark har dömts att betala totalt 150 000 kronor i skadestånd till makarna Ylipää, för mordet på deras son. Skulden ligger hos Kronofogden och med ränta handlar det i dag om 246 400 kronor.
– Det står i papprena från Kronofogden att man kan avsäga sig det där. Jag tänker inte göra det. Inte för att jag räknar med att någonsin få några pengar, säger Per-Erik Ylipää.
Rättegångarna som makarna tvingats gå igenom har satt djupa spår. Tilltron till rättsväsendet är borta. Vid tidpunkten för mordet var Rasmus Enmark villkorligt frigiven. Två veckor innan dådet greps han efter att ha misshandlat och hotat ordningsvakter på Kalles krog. Han levde rövare i arresten, spottade en av poliserna i ansiktet och skrek att han skulle döda dem och deras barn.
– Är man villkorligt frigiven så ska man sköta sig. Gör man inte det så ska man in och sitta av sitt straff. Det är ju det villkorligt betyder. Varför hände det ingenting efter det där? Andreas har fått betala priset för att det är så slappt, säger Marianne Ylipää och brister i gråt.
Hörnet vid gamla telegrafhuset, där Andreas Ylipää miste livet.
Tingsrätten ansåg det bevisat att Clyde Hansson och Rasmus Enmark trängt in Andreas Ylipää i det mörka hörnet vid gamla telegrafhuset och skurit av honom halsen.
– Varför? Det har vi aldrig fått veta, säger Marianne Ylipää.
Vem som hållit i kniven gick det inte att reda ut. Därför dömdes båda till 14 års fängelse för medhjälp till mord. Hovrätten ändrade rubriceringen till mord och skärpte straffet till 18 års fängelse. Clyde Hansson överklagade till Högsta domstolen och fick straffet sänkt till 15 år.
– Jag glömmer aldrig det sista han sa. Domaren frågade om han hade något att säga. Då sa han: jag minns inte, jag har ingenting att säga, säger Per-Erik Ylipää, som trott på det Hansson sagt innan rättegången om att han skulle berätta allt i rätten.
Inför tingsförhandlingen hade Clyde Hansson sagt att han skulle ta bladet från munnen under rättegången. När målet avgjorts i Högsta domstolen hade Per-Erik Ylipää fortfarande inte fått svar på vad som egentligen hände den där novembernatten utanför Lemon tree.
Enligt svensk praxis friges dömda villkorligt efter två tredjedelar av straffet. Något Ylipääs är starkt kritiska till.
– Varför ska det daltas så mycket? Det är som att lagarna är skrivna för de kriminella, säger Marianne Ylipää, som liksom maken anser att mord alltid ska ge livstidsstraff.
Männen som tog sonen ifrån henne hade en bakgrund med våld, kriminalitet och droger.
– Vi visste ingenting om dem. De visste förstås inte Andreas heller, att de här var farliga personer. Det är ju efteråt man har fått höra hur mycket de har ställt till med, säger Marianne Ylipää.
Nu fruktar hon för vad som ska hända när Clyde Hansson släpps fri om bara ett par år.
– Det känns väldigt oroligt, vi vet ju vad de är kapabla till.
"Personer som har begått många brott borde få längre straff men i stället får de en ny chans, en ny chans, en ny chans. Det borde bli påbackning, särskilt när det är droger inblandat", säger Marianne Ylipää.
Eddie har satt sig upp och börjar att skälla uppfordrande. Dags att gå ut. Per-Erik tar kopplet och de två ger sig av, ut i regnet.