"Min största insikt är att om jag inte förändrar mig själv och mitt beteende och gör de här förändringarna. Då spelar det ingen roll hur länge jag vilar, när jag kommer tillbaka är det exakt likadant", säger Liselott Berg.
Yorkshireterrierna Milton och Luna möter upp i hallen, på köksbordet hemma i villan på Furlund har Liselott förberett med viktiga anteckningar och böcker.
I dagarna är det exakt ett år sedan hon sjukskrev sig och sedan fick diagnosen utmattningssyndrom.
– Jag blev så glad när du kontaktade mig och ville att jag skulle berätta om min resa. Jag vet att många kvinnor i min ålder är i liknande situationer, kanske kan mina erfarenheter inspirera och hjälpa någon annan, säger Liselott som i dagarna skapade Facebookgruppen "USM Piteå" för andra med uttmattningssyndrom.
Under lång tid körde hon bara på i full fart, utan tid för återhämtning.
– När jag jobbade som danslärare gjorde jag ofta ett schema där mina raster bestod av att jag åt i bilen och sedan tog mig till en annan skola. Det finns förstås en anledning till att man ska ha lunch och rast, men det förstod jag inte då.
Hur länge såg ditt liv ut så?
– I 25 år körde jag på så. Men att kraschen kom handlade inte om jobbet, skilsmässor eller annat som hänt mig i livet utan om hur jag hanterade det och om mitt eget beteende. Att jag aldrig prioriterade mig själv utan alltid satte andras behov först.
För många Piteåbor är Liselott Berg en profil för dans, yoga och hälsa och roliga, kreativa idéer.
– Senast jag var med i PT var i ett reportage för fyra år sedan om att jag skulle flytta till Kreta och jobba som yogalärare och träningsinstruktör. Så här i efter hand har jag förstått att jag ständigt flytt från saker på grund av obearbetade känslor och händelser. Jag ville hela tiden vara uppbokad och upptagen för då hade jag inte tid att tänka eller känna efter.
När covid-19 satte stopp för planerna utbildade hon sig istället till personlig tränare och fick jobb på ett gym i Stockholm.
– Det var roligt, men inte så bra betalt och då jobbade jag ändå varje dag. Det blev en väldigt stor stress att klara ekonomin och en längtan hem till familjen.
Ett viktigt budskap som Liselott tagit med sig. "Ge mig sinnesro att acceptera det som jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan och visdom att inse skillnaden".
Men då hon reste hem till föräldrarna i Piteå över jul och gick förbi Cederkliniken såg hon plötsligt ett bekant ansikte i kön som ringlade sig lång för att testa sig för corona.
– Jens och jag var bekanta sedan innan, men har aldrig umgåtts. Vi hälsade och sedan skickade han ett sms och frågade: "Om provet visar negativt är du sugen på att ta en fika på Espresso då".
Liselott brister ut i ett leende och konstaterar att det nog var det som var meningen med att det inte blev någon flytt till Kreta. Istället slog kärleken till och i somras gifte de sig i kapellet i Storfors.
– Jens är mitt ankare i livet. Men när jag var i en relation där jag verkligen hade landat och hade ett jobb som kändes roligt och spännande, då kom allt det här andra ikapp mig.
Syskonen Milton och Luna har betytt mycket för Liselotts tillfrisknande.
Hösten 2022 var Liselott mer vältränad än någonsin och skyndade fram i livet.
– Men under ett halvårs tid blev orken allt mindre. Först plockade jag plockade bort träningen på morgonen. Sedan började jag åka buss till jobbet istället för att cykla. Men redan på måndagen kände jag mig fredagstrött och till sist hade jag svårt att komma ur sängen till och med på helgerna.
Hon var ständigt trött, lättirriterad, ljudkänslig, förmådde inte att organisera saker och kände sig influensasjuk varje vecka. Egna krav och förändringar på jobbet gjorde att pressen och stressen ökade ytterligare.
– Jag kände att hjärnan inte funkade som den skulle, jag kom inte ihåg koden till dörren hemma eller till mitt bankkort. Till sist orkade jag inte ens göra saker jag tycker om eller träffa människor jag älskar.
Liselott har läst många böcker om stress och återhämtning under tiden hon var sjukskriven. Den här är ett tips.
I och med att Liselott har ett fysiskt jobb så kopplades all fysisk ansträngning till stress. Hon blev andfådd av att gå uppför en trappa hemma och fick hjärtklappning för ingenting.
– När jag kom hem från jobbet gick jag direkt och la mig och sov. Sedan orkade jag knappt gå upp och äta middag. Helgerna räckte inte heller längre till för att vila upp sig, men jag kopplade ändå inte ihop det. Till sist var det Jens som sa: "Det här går inte",
Hon följde hans råd och sjukskriver sig en vecka – det har nu blivit ett år.
– Det har varit ett tufft år på många sätt, men också otroligt lärorikt och utvecklande. Hade jag inte fått den här diagnosen så hade jag aldrig lärt mig så mycket om mig själv, säger Liselott.
Från början hade hon svårt att acceptera att hon, som alltid varit hälsan själv, inte var frisk.
– Jag hade mitt sjukintyg på nattduksbordet, men det gick ändå inte in. Det första steget för mig var att förstå att jag inte orkade dansa och träna – det som är jag. Det är som en sorg.
"De är inte så förtjusta i snö och går inte så långt. Men jag kommer ut och får frisk luft och dagsljus", säger Liselott Berg om promenaderna med ögonstenarna Milton och Luna.
Det senaste året har handlat mycket om att lära sig förstå vad som stressar henne, hitta balans mellan arbete och återhämtning, varför hon hamnat där hon hamnat och ändra på sitt gamla beteende.
Hon har läst böcker om utmattning och stress, träffat en fysioterapeut, en kurator via hälsocentralen och gått en stresshanteringskurs via kommunen.
– Det tog 25 år för mig att hamna här, så det är klart det kommer ta tid att bli frisk igen. För att ta sig ur det här krävs mycket jobb, jag är inte alls där jag vill vara ännu men på väg mot något nytt.
"Den här tycker jag är väldigt bra, den har mycket handgripliga tips", säger Liselott om boken "Återhämtningsguiden".
Sedan hon var tonåring har Liselott levt i tron att hon har kroniska bihåleinflammation. Men istället handlar det om att hon biter ihop käkarna och trycker tungan mot gommen, vilket är kopplat till den stress hon ständigt levt med. Något som lett till spänningar i ansiktet. Hon har nu fått en bettskena och gör dagliga övningar. Inom kort väntar en magnetröntgen för att se om käkarna är inflammerad.
– Allt med kroppen hänger ihop, så känner jag.
Ordet "Självmedkänsla" är något Liselott fastnat för under det gångna året.
– Att ha en medkänsla med mig själv och prioritera mina behov. Vi har blivit fostrade till att vara duktiga och jag har haft väldigt höga krav på mig själv. Jag har skyndat på och varit effektiv, nu försöker jag skynda långsamt.
Tillsammans med Jens yogar hon nu 15 minuter hemma varje dag. Även att hålla ordning och reda och att var sak har sin plats hemma har visat sig vara viktigt. Långa trista "To do" listor har blivit peppiga "I did" listor istället.
"Jag har jobbat jättemycket med mig själv under det senaste året", säger Liselott Berg som nu känner att hon är på rätt väg.
Liselott tror att hon får svårt att fortsätta att jobba som danslärare, men hoppas kunna bidra med sin kunskap och erfarenhet inom dans, kultur, hälsa på något annat sätt i framtiden.
– I dag har jag en jättebra positiv känsla. Det känns spännande med en ny riktning i livet.