Det har snöat ordentligt sedan de första flyktingarna anlände till Pite havsbad för drygt två veckor sedan. Barnen kastar snöbollar och klättrar på snöhögarna. Lunchen i casinot är precis avklarad och familjerna är på väg tillbaka till sina stugor.
Ali Reza, från Afghanistan, kommer gående tillsammans med landsmännen Mojtabe och Hassan Mohammed, två unga bröder som också flytt till Sverige.
– Afghanistan är väldigt farligt. Det finns mycket talibaner. I Sverige är allt bra. Ni har bra folk, bra poliser och bra väder, säger Ali Reza, 22, på engelska.
Han bjuder in PT till sin ”bungalow” – en enkel stuga med allrum, toalett, dusch, sovrum och kokvrå.
– Huset är väldigt bra. Men maten är inte så god. Många här vill inte äta den. Jag har påtalat det för Migrationsverket men de säger att det inte är deras ansvar, säger Ali Reza.
Han berättar att han drömmer om att bli psykolog och liksom många andra flyktingar väntar han otåligt på att SFI-studierna ska påbörjas.
– Alla vill gå till skolan för att studera. Jag vill leva här och vi måste lära oss svenska, säger Ali Reza.
Det bor cirka 200 flyktingar på Pite havsbad och antalet asylsökande väntas fördubblas inom de närmsta veckorna. De flesta har bara varit i Sverige en kortare tid och många har nyligt flyttats från ett tillfälligt boende på Öland.
Afghaner, syrier, irakier och många fler nationaliteter är representerade. Utanför Ali Rezas hus träffar vi en familj från Georgien. Alexander och Sofia arbetade som tv-journalister när de fick lämna landet efter en granskning.
– Vår regering kunde inte skydda oss. Vi blev tvungna att fly, säger Sofia, 28, som inte vill att vi skriver familjens efternamn.
Hur trivs ni på Piteå havsbad?
– Stugan är perfekt och vi känner oss hemma här. Vi är väldigt tacksamma, säger Sofia.
Ett svenskt lexikon ligger på vardagsrumsbordet – men det dröjer fram till efter sommaren innan någon kan hjälpa dem att förstå det.
– Vi försöker lära oss själva, men det är inte så lätt. Det vore bra med svenskaklasser så vi kan integreras snabbare i samhället, säger Sofia.
Paret har svårt att kommunicera med andra på anläggningen. Ingen kan tala georgiska eller ryska och få flyktingar förstår engelska.
– Innan vi kom hit bodde vi i Stockholm. Då fanns det volontärer som vi kunde prata med, men vi har inte sett någon här. Det finns inte så mycket att göra och det vore bra om det fanns aktiviteter. Det finns ett gym men det kostar 80 kronor per dag att använda och det har vi inte råd med, säger Sofia.
Flyktingarna återkommer till problemet med maten. Måltiderna som levereras i portionsförpackade plastlådor faller inte i smaken.
– De flesta tycker inte om den. Jag klarar knappt av att äta maten, men jag ammar och måste äta för att inte förlora min mjölk, säger Sofia.
Hon berättar att vissa familjer lagar egen mat i stugorna – men majoriteten har inte råd. Eftersom Migrationsverket tillhandahåller mat ligger ersättningen på ett minimum: 24 kronor per dag för ensamstående vuxna, 19 kronor per dag för vuxna som delar hushållskostnader och 12 kronor per dag för barn.
– Vi ville skriva en namnlista för att de ska ersätta måltidssystemet eller ge oss pengar så att vi kan köpa egen mat. Vi fick 40 signaturer. Resten av flyktingarna var rädda för att skriva på, säger Sofia.
När turisterna kommer i juni måste alla flyktingar lämna Pite havsbad för andra anläggningar i hotellkoncernen. Det oroar Sofia och Alexander som har en sju månader gammal flicka.
– Det är svårt att flytta till ett nytt ställe varannan månad. Du hinner aldrig få någon ordning på livet. Du sitter bara och väntar.