Fläskfattigt av Fläskkvartetten

Konsert: FläskkvartettenPlats: Stora scenen, fredag Gäster: Andreas Matsson, Anna Ternheim, Titiyo, Johan Renck, Nicolai Dunger och Theodor JensenPublik: I tunnaste laget med tanke på gästlistanLängd: En och en halv timmeE STRÅKROCK

Piteå2007-07-28 00:00
På pappret har festivalledningen i år gjort en fantastiskt bra bokning. Gästlistan på Fläskkvartettens kalas bådar gott och sällan får man väl, som violinisten Jonas Lindgren uttrycker det, in "så mycket talang på så liten yta".

Tyvärr håller festen inte vad den lovar. Det är helt enkelt för lite fläsk i soppan. Thåström, som också medverkar på nya "Voices of Eden" men inte fanns på plats i Piteå, agerade katalysator för gruppens namn när han under en studioinspelning med Imperiet tröttnade på stråkmusikernas försiktighet. Irriterat utbrast han i ett "Fläska på lite!". Så gör även jag.

Men den här gången riktas uppmaningen inte mot musikerna - Fläskkvartetten är, efter att ha spenderat ett drygt decennium i kulturens finrum, trötta på det träsket och vill rocka. Man gör det med den äran. Distad fiol och cello låter ju som bekant alltid trevligt tillsammans med kitschigt electrohousebeat ...



I stället är det gästerna som inte mäktar med att kasta försiktighetens bojor. Ex-popsiclen Andreas Mattsson, den förste som kontaktades inför "Voices of Eden"-projektet, är märkligt blek och ointressant. Sorgligt saktfärdiga "Slowly summer sighed" är en kanonlåt som för tankarna till Thomas Feiners Anywhen, ett projekt som jag ofta och gärna puffar för.

Men Mattsson träffar varken rätt i timing eller ton och har man inte Freddie Wadlings pondus är det tveksamt om man kommer undan med det.



Nicolai Dunger klarar sig lite bättre, på sin hemmaplan och allt. Speciellt tänder det till när han greppar gitarren och med sin okonventionella, säregna stil bjuder på nyskrivet. The Plan-sångaren Theodor Jensen får godkänt för sin insats på "Whores and slaves", men inte mer än så.

Istället är det tjejerna som räddar festen. Showveteranen Titiyo, som delar rampljuset med Johan Renck, kan man alltid lita på. Och helt svartklädda Anna Ternheim, mer lik Johnny Cash för var dag, verkar vara i fin form. "To be gone" lämpar sig fantastiskt väl för en tillfläskning deluxe. En egen konsert med Ternheim hade varit pricken över i:et på årets festival.

Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!
Läs mer om