Annikki Andersson flyttade från Västergatan till trygghetsboendet på Hamnplan 4 B för sju månader sedan.
– Jag vågade inte bo kvar på Västergatan efter att jag blev rånad på mitt bankkort och tjuven tog 28 000 från kontot, säger hon.
Hon funderar dock om flytten till Hamnplan nära dagcentret Samvaron blev så mycket tryggare.
– Hemhjälpen är ut och in och säger hejdå. Soppåsarna är viktigare än människan, och det är svårt att få annan slags hjälp, säger Annikki Andersson.
Hon berättar att barn och barnbarn är utspridda över hela Sverige.
I tisdags hände då det som fick henne att tvivla på om hon bor i ett trygghetsboende eller inte.
– Jag hade varit på hälsocentralen under morgonen och kom tillbaka strax före klockan tolv. Då stod hissen stilla, säger Annikki Andersson, som är helt rörelsehindrad.
– Jag är svag och kan inte gå utan är bunden till rullstolen. När hissen inte gick anmälde jag det till Samvaron som ringde Pitebo som skulle skicka någon. Det visade sig dock att anmälan gick till fler ställe. Vi var flera äldre som väntade på hjälp. Till slut fick vi veta att den som skulle komma skulle äta lunch först. Först halvtre kom det en man från Pitebo som inte kunde göra något. Sedan fick hon vänta ytterligare en och en halv timme innan det kom någon och den reparatören fick igång hissen efter några minuter.
87-åringen berättar att det gick många timmar utan att hon och de andra äldre, som väntade på hissen, fick någon information.
– Pitebo hörde aldrig av sig
Annikki Andersson fick vänta fyra timmar och 15 minuter innan hon tog sig upp till lägenheten. Då hade hon suttit i drygt en halv dag på Samvaron utan vare sig mat eller vatten.
– Det fanns de som fick vänta mer än sex timmar. Det här är ju inget vanligt boende, det är ett trygghetsboende. Men här är ingen trygghet.
Hon berättar att hon under dagen försökte få folk att kalla på ambulans eller räddningstjänst för att de skulle kunna bära upp henne till lägenheten. Men hon nekades det.
– Jag lider av högt blodtryck och är allergisk. Kan inte vistas i offentliga miljöer så mycket, så jag hade behövt ta mig upp till lägenheten direkt jag kom tillbaka från hälsocentralen. Jag är så besviken, summerar Annikki Andersson tisdagens traumatiska händelse två våningar under hennes lägenhet.