När jag och min gode kollega Anders Sandlund avslutar en hektisk kväll på ett festivalöppet Ekbergs slår klockan snart midnatt. På Storgatan är det fortfarande liv, uteserveringarna är fyllda när julidunklet lagt sig över årets PDOL. Aldrig har Piteå känts mer kontinentalt än det gör i kväll. Jag känner mig själv. Efter flera dagars jobb i vimlet och på konserter borde jag vara less. Förvånad upptäcker jag att det förhåller sig tvärtom. Jag skulle kunna leva med ett Piteå som detta.
Årets PDOL har känslan av en festival som prövar sina vingar. Inte kraftfullt, inte fullt ut. Med beräknad precision försöker man se var gränserna går. Förra årets stramt lokala prägel tänjs, mellanklassband som Dia Psalma bokas samtidigt som Kalle Gracias och Griljonären följer upp förra årets hiphop-fest. Alligator skapar en oas i folkmassans puls. I publikvimlet tycker jag mig se ett intresse, en önskan att se konserter igen. Kanske behöver inte PDOL reduceras till öltält och karuseller.
Vi skribenter gillar att prata om identitet. Vi gillar det för att det innefattar en känsla av helhet. När PDOL återgår till forna dagars områdesupplägg centreras människor till stadskärnan igen. Kittelfjäll drar sitt klientel, Kalles drar sitt, ingen är förvånad. Kärlekslandet är tillbaka och huserar på 1906, ett kärt återseende och som bär en del av festivalens själ. Jag tycker mig se en festival som återfunnit sin identitet. Frågan är bara om den uppskattas för vad den är. Själv tycker jag att det verkar så.
Allt är inte gjutet. Det främsta dilemmat är att hitta inramningar som passar för de spelningar som bokas. Kalle Gracias och Griljonären på stora scenen 21:00 är helt rätt, detsamma gäller Dia Psalma. Sämre fungerar det för akter som Raindear som spelar på dagen och vars musik gör sig bäst inför mycket folk sent på kvällen. Riot Childs fantastiska spelning dras med samma problem. Paketeringen är fel. Det finns annan musik som gör sig bättre på dagen. Förra årets spelning med Lisa Miskovsky är ett givet exempel.
Kanske är det dags för PDOL att ta upp kampen om festen och trycket med de fristående arrangörerna Kalles och Kittelfjäll? Jag tilltalas av denna idé, men då måste man skapa en scen som fungerar. Man måste ge akterna publik, och det görs genom att optimera tid och plats.
Hur PDOL går vidare återstår att se, årets resultat skall ses över och värderas. Kommer vingarna att bära? Jag hyser förtröstan.