Färgstarkt i litet format
Konsert: Ludvig Berghe trioPlats: Jazz i Piteå, ValdinoLängd: 47 +45 minuterPublik: Uppåt 30EKonsert
Vid det besöket fick Berghe dela utrymmet med större namn som Per "Texas" Johansson och Jonas Kullhammar. Den här gången får jag - äntligen, faktiskt - höra den egna trion, ett gäng som för övrigt var jazzhusband på Gröna Lund i somras.
Förutsättningarna är inte de bästa. Stora festivalen Swedish jazz celebration drar igång i Luleå i kväll (torsdag) och kanske väljer jazzvännerna att prioritera den.
Hur som helst hade Berghe och Co. varit värda en fjärde medspelare i form av en större och mer taggad publik än den som undertecknad och ett 20-tal andra utgör.
Den färgstarka trion bjuder på ganska krävande men aldrig onödigt introvert lyssning. Påhittige kapellmästaren står bakom samtliga kompositioner. Här finns många teman som sticker ut genom att antingen vara tidlöst vackra eller retsamt uppstudsiga. Dessa ytterligheter går igen och kanske är det de som får mig att önska lite gemensamt låtskrivande med nämnde Kullhammar någon gång i framtiden. Det borde kunna resultera i riktigt ljuv musik.
Det åtta minuter långa pianointro som inleder konserten går inte av för hackor, men det är först i "The sideman", som avslutar första set, som bandet har fått upp värmen ordentligt. Skyll det på publiken eller tio timmars avklarad bussresa den som vill.
Låten ifråga är en "bråkig" upptempo-rackare med stötigt tema. Berghe brer på med livligt solospel och häftigt riffande. Då är han alls ingen "sideman" utan sin alldeles egen
Berghe är en utmärkt pianist, en underfundig låtskrivare och därtill tycks han ha en kul förkärlek till att avsluta låtarna på ledackord.
Set två bjuder på mer medvind. Berghe och hans dynamiska mannar tänjer skickligt på de snäva ramarna och får det hela att låta stort för att vara en trio.
Den till karaktären pratiga "Knock, knock" är både smart och fräck och lyckas föra tankarna till Beatles-låtarna "Hey bulldog" och "Drive my car" (ja, jag älskar pop-referenser).
Kvaliteerna är tydliga men engagemanget - bandets och publikens - känns inte hundraprocentigt den här kvällen. Jag hoppas att Berghe, Ekman och Fredriksson får en ny chans vad det lider. Det förtjänar de.
Så jobbar vi med nyheter