Färgstarka känslor
MARIT BERGMANI think it’s a rainbow(RCA/Sony BMG)PPPP
Förväntningarna är således högt ställda när album nummer tre släpps. Tack och lov infriar hon dem. Marit Bergman har skickligt undvikt den mest tydliga fallgropen - att försöka göra om förra plattan. I stället för att skriva "låt stå" har hon torkat av griffeltavlan och plockat fram färgkritorna, för även om "I think it’s a rainbow" är en betydligt mer betänksam historia är den också desto mer rik på just färg. Därmed känns både titeln och omslagsbilden (tänk dig en reklambild för frukostflingor från 70-talet) oerhört rätt. Bergmans känslor är fortfarande starka, men den här gången är de fler.
Marit Bergman har breddat i både sound, temperament och användandet av sin röst. Snabbverkande gitarrvevande får lämna plats åt mer luft, effektiva pianoackord och väl avvägda blås- och stråkinlägg, men fortfarande med bra puls. Det här är ingen såsig platta, bara varierad och samtidigt väl sammanhållen. Hon har själv producerat tillsammans med Åsa Jacobsson och till sin hjälp har de haft bland andra Björn Yttling.
Här finns fina poplåtar som "No party" och Isolation Years-ringande "Alone together", men bara i slagverksdrivna lyckopillret "Green light" känns den verkligt rusiga Marit Bergman igen.
I "Mama, I remember you now" lurar Brian Wilsons 60-tal runt hörnet.
Skivans verkliga höjdare utgörs dock av ett par lugnare spår, dels "Sun goes down", en varsamt arrangerad duett med Gary Olson från bandet Ladybug transistor, samt den vemodigt längtansfulla, fiffigt betitlade "Today will be the day when mourning ends".
Det glittriga diademet är kastat, men Marit Bergman känns fortfarande som Sveriges popprinsessa. Tusentals tonårstjejer i Converse-pjuck kan inte ha fel. Måtte de stå kvar längst fram vid kravallstaketet när en av landets skönaste live-artister breddar sin publik och ger sig ut på vägarna igen.
Så jobbar vi med nyheter