Farbror Sven - Öholmas Fred Astaire
Elma, född Lidman (1917-1993)
Foto:
Sven gillade "practical jokes" i alla dess former. Som den gången han ärligt och uppriktit bedyrade att han var den kände farbror Sven i radioprogrammet "barnens brevlåda". Inte förrän långt senare gjorde jag upptäckten att den riktige farbrorn hette Jerring i efternamn. Sådan var han, min farbror Sven.
rrr
Dragspelsmusik gjorde att det sprattlade till lite extra i farbror Svens ben. Då tog han sin Elma och svängde runt på köksgolvet med ett förnöjt leende på läpparna. Tur var väl att festplatsen Öholmas låg ett stenkast från Svens och Elmas hus. Där kunde man se honom valsa runt på golvtiljorna kanske till musik av Ströms trio, lika elegant som filmens Fred Astaire, någon gång i slutet på femtiotalet.
Det fanns något av teaterapa och filmstjärnelikt över Sven. I honom fanns en allsköns blandning av Cary Grant, Henry Fonda och Martin Ljung. Sven jobbade på "fabriken", som han själv uttryckte det, i skuthamn under hela sitt yrkesverksamma liv. Men jag är fullt förvissad att om vissa förutsättningar varit lite mer annorlunda, så hade Sven passat bra in i rollen som kome-diaktör i någon galen fars på Vasateaterns scen i storstaden Stockholm.
rrr
Vid en släktmiddag hos min farmor och farfar, passade Sven på att spela alla inbjudna herrar på ett typiskt "farbror Sven spratt". I hallen stod galoscherna fint uppradade, men när det sedan var dags för hemgång, utbröt det stora kaoset. Då hade Sven blandat om allt till en stor jättehög på golvet.
- Hä jär väl en Sven som ha vöre fram nö åter.
Hördes någon av de andra farbröderna ansträngt konstatera.
rrr
En sommardag med mycket sol, i början av sextiotalet, bestämde sog farbror Sven för att ta sig ett svalkande dopp nere i Tingsholmen. Efter ett väl genomfört simhopp, hände katastrofen. Lösgommen bestämde sig för att simma iväg åt ett håll, farbror Sven åt ett annat. Paniken lyste i hans ögon, när han spottande och fräsande försökte förklara den pinsamma händelsen. Trots inkallad hjälp, och efter ett febrilt sökande på Tingsholmsvikens botten, så lyste garnityret med sin frånvaro. Farbror Sven skaffade så småningom nya tänder, medan de gamla troligen simmade iväg i riktning mot Finland, kanske i sällskap med den gamla Tingsholmsgäddan.
rrr
Farbror Sven hade under en period, motorcykel. Rätt så ofta kom han inbrummande på vår infart, klädd i stövlar, skinnpaj, bakåtkammat hår och en cigarett nonchalant dinglande i ena mungipan. Han påminde starkt om Marlon Brandon i kultfilmen "Vild ungdom" från 1953.
-Vell dö föle, Roger, vä en farbror Schven oppa motorcykeln? Brukade han fråga.
Och då, ja då var lyckan fullständig.
Idrottsintresset följde Sven genom livet. En gång i ungdomen så spelade han fotboll i Storfors AIK med bröderna Ingvar, Gunnar och Artur. Och när IFK Luleå tog steget upp i högsta divisionen, åkte jag och farbror Sven i hans blå Opel Rekord, flera gånger till skogsvallen i Luleå, för att från läktarplats följa sammandrabbningarna.
rrr
-Skull dö vele åk vä en farbror Schven å a tant Elma dell råcknäss oppa stabion å si en Åsa-Nisse?
Sven och Elma kom förbi, sedan så var vi som små barn, åtminstone jag och farbror Sven när ljuset släcktes och filmen tog sin början i den lilla biografen.
Min humoristiske och spjuveraktige farbror finns inte längre. En regning natt 2004, när vattnet strilade ner för fönsterrutorna gick han bort. Och i den tomma, trötta natten kunde jag ännu flera minuter efter hans insomnande, känna värmen från hans hand. Farbror Sven ville alltid vara välklädd, välkammad och fin. Därför kändes det som en naturlig självklarhet att uppfylla hans sista vilja. När jag lite senare blev ombedd att ta fram lämpliga kläder, tycktes jag höra Svens välbekanta röst i mitt öra:
-Hä nöges vara na sommarbyxöm vä pressvecka. Åsså läjt dö fram bäst schårta å schlips’n, som häng inne klekåmmarn.
rrr
Det var alltså bara att snällt lyda, och jag kan garantera att Svens sista färd var han både stilfullt nyklippt, välkammad och propert välklädd. Precis som han en gång var i det levande livet.
Nu vet jag inte hur postgången fungerar där upp i Guds himmel, men kanske är det så att farbror Sven från Storfors fortfarande läser sin Piteå-Tidning med en kopp nykokt kaffe och ett paket gula blend vid sin sida. Och om han nu läser detta, rycker det med all säkerhet i smilbanden, när han glatt konstaterar:
rrr
-I kan ett ha fåtte bättre, hä serveres mat’n tri gang om dan. Å dö skull se Roger, vo mötje gåo doppes hä jär jena. Å tack sko dö håvva, för att dö tänk oppa en farbror Schven.
Så jobbar vi med nyheter