”Hej fina ni. Har inte uppdaterat på ett tag, men jag har varit så upptagen med att leva mitt utomordentligt perfekta liv att jag inte riktigt har hunnit. Är det inte blommiga tekoppar så är det gamla jordglober och ’Kånken’-ryggsäckar. Tihi, ni vet hur det är. Här är förresten en bild på mig och min midsommarkrans som jag bär trehundrasextiofem dagar om året, men nu måste jag verkligen gå, för upptagen är jag ju också. Tjing”.
Ett blogginlägg med vänliga hälsningar från vilken hipstertjej som helst (Hipster – ett svårdefinierat uttryck, men som i grund och botten beskriver någon som ”upptäcker” exempelvis band, författare och dylikt före alla andra. Numera är det snarare ett samlingsord för personer med utstickande retrostil). Kanske cyniskt och något överdrivet, men inte så överdrivet som man kanske hade önskat.
Jag surfar ofta runt på olika bloggar, och merparten av dem går under samma tema som ovan. Ofta baseras inläggen på bloggarens vardag, men allt är fint och skört och drömskt och glittrigt. På bilderna syns spetsgardiner och prydliga klänningar och man kommer på sig själv med att undra i vilken värld de egentligen bor, där allt är så perfekt.
Svaret fick jag när jag läste Luleåtjejen Amanda Jonssons blogg, som tog upp just detta och menade att bloggen är en sorts vardagsmosaik snarare än ett helt liv. Där små skärvor rycks ut ur helheten, observationer såsom just och spetsgardiner och jordglober. Sådant som är vackert, sådant som folk tycker om att se.
Och visst är det så. Men jag tror att farligheten ligger i det faktum att bloggar framställs som exakta återgivningar av verkligheten, där unga tjejer alltid har roliga saker att stå i, fina tekoppar att dricka ur, och så sitter en själv där och äter gårdagens kebabpizza i sina smutsiga mjukisbyxor och tycker synd om sig själv.
Det jag har insett är väl att jag är likadan själv. Jag observerar småsaker, dokumenterar dem och banne mig om inte min blogg är exakt likadan som alla de där andra.