Fåniga tonårsdrömmar

Nu vet jag precis hur Paris Hilton känner sig. Jag och min familj var på semester i Thailand för några veckor sedan. Vi besökte en liten fiskeby där de tydligen aldrig sett (i alla fall i deras ögon) blonda och blåögda tjejer. Aldrig i hela mitt liv har jag känt mig så uttittad! När jag och min syster gick längs stranden slutade byggarbetarna att lägga tak och glodde ogenerat. Det enda som saknades var att de inte kom framrusandes och bad om en autograf. Fast hade de väl gjort det hade jag nog inte sagt nej. Dessa brunbrända byggarbetare ...

Jag kan medge att jag ett antal gånger har fantiserat lite hur det skulle kännas att vara känd. Det skulle inte vara helt fel om människor stannade och log igenkännande när jag gick förbi. Bilar skulle stanna längs gatan och föraren skulle sticka ut huvudet genom den öppna bilrutan och glo fascinerat med gapande mun. Jag skulle vara rik, snygg och berömd. Min garderob skulle vara lika stor som en hel affär och antalet skor skulle ta en hel dag att räkna. Överflödet med pengar skulle göra att jag aldrig ens behövde fundera över budgeten när jag fick för mig att köpa tre likadana märkesväskor i varierande färg. Jag kan nog med säkerhet säga att jag inte är den enda som någon gång har tänkt den tanken.

Visst är det lockande, men jag skulle inte vilja byta liv med någon av de som skvallertidningarna skriver om. Mer än hälften åker in och ut på "Rehab". Resten har ett stormigt "on-and-off-förhållande" eller har en affär med sin chef. Jag kanske drar förhastade slutsatser, men det är vad vi matas med i media. Allting framställs väldigt glamoröst, men ska jag vara ärlig vill jag nog inte leva det livet när det väl kommer till kritan.

Min fåniga tonårsdröm gick nästan i uppfyllelse. Skillnaden var ju bara att de glodde för att jag var annorlunda och inte för att jag var rik eller berömd. Jag kan härmed lova att jag nog ska stanna vid mina dagdrömmar. Jag tror inte att jag skulle passa som kändis. Jag skulle bara bli rädd för galna beundrare och gömma mig någonstans långt, långt borta. Helst skulle jag nog anställa ett tjugotal livvakter som kunde skydda mig mot eventuella mördare och kändisfanatiker. Mitt hus skulle ha hundratals lås och ett direktalarm till pappa. Därför kan jag erkänna att det är väldigt skönt att vara tillbaka i Piteå och verkligheten. Fast här är det minsann ingen som håller på att köra av vägen när jag går förbi!