Det var i maj i fjol som mannen bankade och sparkade på kvinnans dörr så ihärdigt att hon såg sig tvingad att öppna fast hon inte ville. Enligt henne kastade sig mannen över henne direkt, tryckte upp henne mot en vägg och höll fast hennes armar. Hon försökte i det läget att värja sig genom att bita honom i bröstet, men blev då nerkastad på golvet där mannen tryckte sitt knä mot hennes bröstkorg/hals så att hon fick svårt att andas. I det läget larmade kvinnans dotter polis.
Logiskt
Mannen hade inte överraskande en helt annan bild av vad som hade hänt. Han sa i tingsrätten att han kommit för att hämta några grejer, omedelbart blivit attackerad av kvinnan och det våld han brukat mot henne skulle enbart ha handlat om självförsvar. Tingsrätten fann det dock märkligt att han, om han nu omedelbart möttes av en sådan våldsam aggressivitet, skulle ha fortsatt in i lägenheten för att söka efter några i princip värdelösa saker. Domstolen fann istället kvinnans berättelse – som helt stöddes av dotterns vittnesmål – som logisk och trovärdig, en bedömning som hovrätten alltså delar.