Hon var bara tolv år gammal när hon påbörjade sin resa till Sverige från Somalia. Resan tog henne över Medelhavet, genom Grekland och hela vägen upp till Piteå kommun. En två år lång resa som till slut fick sitt slut i Öjebyn för fyra år sedan. Tre år senare fick hon sin familj till Sverige och de bodde tillsammans i hennes etta, men bara under en kort tid.
– Flyktingsamordningen sa till oss att vi var tvungna att bo större för annars skulle socialtjänsten ta alla barn i familjen, säger Farhiya.
Hon är det äldsta barnet i sin familj, men alla är tio år och uppåt, tonåringar alltså. Halima Haji Hassan är deras mamma, och måste själv ta hand om alla barnen. Dock så är det bara Farhiya som kan flytande svenska.
De tvingades till att acceptera flytten, men de fick inte se deras nya hem innan de flyttade in, Allting kändes väldigt påtryckande och snabbt kände Farhiya. De tecknade ett kontrakt på två år och deras nya hem låg nu i Stockbäcken, två mil utanför Piteå.
– Vi visste inte hur det såg ut, men när vi kom hit och flyttade in så kändes allt bara hemskt, säger hon.
Lägenheten var ovanvåningen av en gammal träkyrka. Inuti var det gamla golv, gamla skåp, rostiga element i badrummet med mera. I ena sovrummet sover alla fem tjejer, och i det andra killarna. De får dela på våningsängar och golvet som sina sovplatser. Under vinterhalvåret sover de med vinterkläderna på. Värmen fungerar knappt, och elen är opålitlig. Har man exempelvis mikron och datorn igång samtidigt går elen. De har en vattendunk ståendes i köket, för ibland slutar även vattnet att fungera. Kallhyran för lägenheten ligger på 6 740 kronor per månad.
Det största problemet som de upplever är att de bor helt isolerade från sina gamla liv. Ingen av dem har körkort och under sommaren går det bara en buss om dagen till Piteå, vilket gör det nästintill omöjligt för Farhiya att skaffa ett sommarjobb, eller för hennes syskon att träffa sina kompisar. Mamman Halima vill lära sig svenska men får svårigheter att kunna ta sig till SFI. Det är många små saker som att gå till tandläkaren, övningsköra eller bara storhandla på Coop som helt plötsligt kräver mycket planering.
– Vi känner oss utanför här, vi pratar knappt svenska och lär inte känna några nya vänner. Hela sommaren har vi bara suttit här hemma, det blir deprimerande och påverkar oss väldigt mycket, säger Farhiya
Deras familjvän Asha Alasow håller med.
– Om de sitter inlåsta här ute, hur ska de kunna integreras i samhället? Hur ska de lära sig svenska, få jobb och träffa sina vänner?
Farhiya har stått i kö hos olika fastighetsbolag under en lång tid, och fått några erbjudanden. Men de har inte lyckats få tillträde till dem, då fastighetsbolagen kräver att de har en fast inkomst, eller att en familj kan finnas som garanti om de inte kan betala hyran. Men inkomsten är egentligen inget större problem, med bidragen har de tillräckligt för att betala hyran. I dagsläget har de ett år kvar i Stockbäcken, men efter det vet de inte vad som kommer hända.
– Vi är tvungna att hitta någonstans att bo då, annars blir vi hemlösa, säger Farhiya.