Märkbart berörd tog Johans pappa, Lars-Erik Löfroth plats i vittnesbåset. Men under sorgen och tårarna fanns en beslutsamhet och kanske rentav en ilska, han ville verkligen berätta.
Från olyckskvällen, då de fick veta att "en liten olycka inträffat" och på eget bevåg åkte till sjukhuset.
– Det var en fruktansvärd syn som mötte oss, våran Johan så svårt skadad och helt inlindad i bandage...
Han berättade om läkarnas kamp för att rädda Johans liv, först i Sunderbyn, sen i Uppsala och till slut på Karolinska sjukhuset i Stockholm. Han berättade om hur de vakat dygnet runt. I sju veckor.
Sen berättade han om mötet med Nordkalk. Om hur miljösamordnaren inte "kunde" svara på frågor om temperaturen i kalkugnen, om hur de "jobbat på det" men att det inte fanns särskilt anpassade skyddskläder, att ingen riskbedömning hade gjorts.
Brodern Peter Löfroth intygade svaren. Sen berättade han gråtande om sin bror, som stått honom så nära.
– Han lämnar ett tomrum som inte går att fylla, jag hade ju bara en bror, sa han.