Min kärlek till Håkan växte fram någon gång under ettan av gymnasiet. Hans skriva ”Två steg från Paradise” kom ut den hösten.
Jag hade precis börjat estet musik och alla jag mer eller mindre såg upp till där tyckte om honom och hans musik.
Tidigare hade han för mig bara varit en slags marionettdocka i för kort sjömansdräkt som sjöng om någon Lena, men nu började jag förstå vad alla pratade om.
Höstterminen övergick till vårtermin och Håkan spelade på Minus 30 Grader inne på Kulturens hus. Jag satt egentligen alldeles för högt upp bland läktarplatserna för att få en perfekt musikupplevelse men det gjorde ingenting.
Jag minns fortfarande hans mellansnack som om det var igår och jag vet ingen som pratar om kärlek (både bra och dålig) lika bra som honom. Man kan helt enkelt säga att kärlek uppstod och att det är så synd att många äldre – mor och farföräldrar inte förstår hur bra det är bara för att han inte sjunger som Tommy Körberg. Så snälla mormor och morfar, farmor och farfar, lyssna på honom. Det är så fint.