Han har bland annat arbetat som safariguide i Tanzania, trekking-guide i Nepal och lärare och forskare i samband med resor till Arktis med studenter från Upplevelseproduktion (LTU). För sju år sedan väcktes intresset för sälsafari hos skepparen, biologen och naturguiden.
– Efter att ha snorklat med sjölejon utanför San Francisco så tänkte jag att det vore en unik produkt för Norrbotten, säger Hansi Gelter.
Sälar är morgontrötta. Störst chans att se dem är på morgonen innan de beger sig ut på jakt efter fisk. När Guide natura lägger ut och styr kosan mot den yttre skärgården, med ett gäng förväntansfulla personer i fören, är klockan strax efter åtta. Solen glittrar i vattenytan och inte ett moln syns på himlen.
Hansi Gelter slår av motorn i Stor-Räbbens naturreservat och det enda som bryter tystnaden är det kluckande ljudet av vattnet mot skrovet. Fler än hundra gråsälar ligger och solbadar på stenarna som är så lågt belägna att djuren vid första anblicken ser ut att flyta på vattnet.
– Gråsälarna ligger gärna nära vattenytan om en fara skulle dyka upp. De är fenomenala dykare och kan stanna länge under ytan. De har mycket röda blodkroppar, säger safariguiden och delar ut kikare till gruppen.
Ytterligare ett tjugotal sälhuvuden skymtar då och då bland de små vågorna en bit från stenarna.
– Det är unikt i Bottenviken, kanske i hela Sverige, med så här många sälar.
Gråsälar är flockdjur, men en stor hane ligger lite avsides, antingen asocial eller inte accepterad av gruppen. Hansi Gelter berättar att hanarna, som kan väga upp till 320 kilo, vanligtvis har ett harem om sex honor.
Utan förvarning skär ett ylande ljud genom tystnaden när sälarna brister ut i gemensam sång. Under resten av vistelsen hörs de sjunga lika frekvent som i en musikal.
– Ni kanske har hört om Odysseus och sirenerna, säger Hansi Gelter.
Enligt den grekiska mytologin var sirener kvinnliga varelser, till hälften fåglar. Odysseus ska ha passerat en ö med klippor där sirenerna lockade sjöfarare med sin sång.
– Man tror att myten härstammar från munksälen i Medelhavet. Sjöfararna gick på grund i dimman.
Huruvida det finns munksäl som kan misstas för sirener är högst oklart, oavsett dimma som försvårar sikten. Gråsälarna i Piteås skärgård däremot, som ligger där på stenarna med huvudet och fenorna i vädret, liknar mer formen av bananer med tillväxthormon. Med sin diet på sju kilo fisk om dagen behåller de sitt värmeskyddande späcklager.
Plötsligt sticker ett huvud upp över ytan ett tiotal meter bort och orsakar hänförda reaktioner i båten. Sälarnas nyfikenhet har väckts. Ett helt gäng närmar sig båten i samlad trupp.
– De undrar nog vad vi är för konstiga sälar, säger Hansi Gelter.
Han är noga med att respektera sälskyddsområdets zon på 200–300 meter. Guide natura har särskild dispens från länsstyrelsen att en gång i veckan under en begränsad tid gå innanför skyddszonen, men han går inte för nära utan låter hellre sälarna komma till båten.
– Det här är det enda stället där de är ostörda. Men jag har sett vattenskotrar innanför skyddsområdets gränser. Om man stör sälarna för mycket kanske de lämnar området.
Det är ett uppsluppet gäng som lämnar sälarnas land. På tillbakavägen stannar båten till vid ön Baggen.
– Jag brukar överraska turisterna med lax och andra lokala skärgårdsspecialiteter här, säger Hansi Gelter.